Jul med mm.

Egentligen borde detta bli ett bildbombnings inlägg men tyvärr saknar jag bilder som kan beskriva känslan av låsta bakhjul på en bil 3mil hemifrån och känslan när man lyckas få loss dom.. För det var de andra som hände idag efter att vi hade bakat bullar..

Vi har dessutom hunnit med att göra köttbullar och revben och att göra en sällsynt god fisksoppa.. Jag kommer nog hinna gå upp alla mina kilon som jag tappat då jag inte gör annat än äter men så får det vara i sådana fall ;) eller så Imorgon måste längdskidorna fram för att stilla mitt jämnvikts behov.. Nu ligger jag i broderns pojkrum vilket är mitt gamla rum och känner mig som fjorton igen. Godnatt världen!

Livsöden

Idag var det faktiskt intressant inslag i studierna för första gången.
Två IV-elever var på besök och berättade sina livsöden och hur dom såg på livet nu och framåt. Tjejen och killen som besökte oss var helt otroligt öppna och ärliga om hur livet hade sett ut och varför saker var som dom var.

Hennes livsberättelse om 3 fosterhem, sjuk mor och en far som inte accepterar situationen, skolk och lurendrejerier från årskurs 4 tills nu när saker började räta ut sig under IV-utbildningen, nästan 7 år efteråt var tankvärd. Vad vi lärare missar och hur enkelriktat vuxna kan tänka..men är det bara för att det är enkelt som vi blundar? Jag säger vi för att jag är helt övertygad om att jag säkert missat liknande saker även om det aldrig varit min mening.

Killen som försvarade sin 11 åriga syster från föräldrarnas bråk under alkoholinfluenser berörde nog många. Hur ett barn i grunden fick gå in och vara vuxen när vuxna inte ser. Jag inbillar mig att många som satt där inte hade en tanke på hur livet bakom eleverna som försvinner ser ut.

Dom hade med sig en handledare från IV-programmet, jag satt och undrade hur han tog vara på den här informationen, visste han om pojkens lilla syster som göms undan hos en granne och vänner när föräldrarna bråkar? Eller flickans syskon som är på väg åt samma håll i skolan som hon redan hade gått? Käpprätt åt helvete..och det ansvar ett barn tar för att försöka rädda dom?

Det är sådana här barn/små vuxna jag vill arbeta med, hjälpa dom som har det svårast och egentligen behöver en stabil grund att stå på. En äkta människa att finna sig själv med. Jag vill inte sitta på en överklass skola och gnida mina händer hela livet..varför göra det enkelt för sig när det kan vara svårt?

Kanske känner jag igen mig själv i det dom berättar och vet exakt hur stark och stolt man är över sig själv när man kommer ut från andra sidan? För det gör man, oavsett vad andra tycker och ser så finns det alltid en framtid.
Det finns otroligt hårda livsöden ute i samhället idag, vill vi verkligen se dom? Och hur gör man för att inte känna sig hopplös inför sånt här?
Det kanske man lär sig efterhand, så länge jag inte blir oberörd så är jag nöjd, hellre hopplöshet som leder till aktion än ignorans som lämnar saker som dom är.

Ja mycket tankar blir det.
Men nu har jag äntligen bitit i det sura äpplet och ska till tandläkaren nästa måndag.. ser inte framemot det, men jag måste kolla upp dom här ilningarna i mina lagade tänder. Värsta fall blir det rotfyllning (UScH!) säger jag bara. Huvudsaken är att de slutar göra ont när jag inget gör.. jag gör inte de här som något självplågeri nöje om någon undrade.

Nu måste jag läsa klart Carl Hamiltons bok innan morgondagen och hitta centrala teser, inte så kul som det låter ;). Men de måste göras, see you all.

..sunt tänkande...

Malin Wollin som härbärgerar på aftonbladet har en av de sundaste tankar runt barnuppfostran jag hört på länge, varför ska barnen växa upp för tidigt? Dem kommer att växa upp ändå, det kan vi inte hindra men smink och vuxen lekar för barn har ingen funktion..

Jag mår illa när jag åker buss och sitter och funderar över 9-13 åringarnas beteende, skitsnack, kläder och smink. Dem har gått från barn till prepubertala på ett par månader. Och ja det är föräldrars arbete att säga NEJ till saker som inte är accepterade.

I måndags delade jag buss hem med en mamma och hennes 9 åriga son varav sonen hade fått köpa nya kläder, han ringde hem på mammas mobil och började räkna upp för ett syskon, "Hej vet du vad jag har fått, ja vantarna kostade 150 kr och mössan kostade tr..." Där avbröt mamman och viskade "du behöver inte säga vad det kostade" varav sonen lydigt ändrar sin utsaga till "ja och en mössa och en jacka."

Men efter samtalet ber killen att få se kvittot, där han stolt säger "WOW kostade min jacka så mycket, oh kolla hur mycket dem där kostade..." mm en framtida handelsman kanske, man snälla det är en 9 åring, han behöver inte veta eller värdera saker efter pengar, det är bara läskigt när de måste bli så injagade i vårt kapitalist system.

Hur stor chans är det att han kommer att i skolan säga "Ja men min jacka var mycket dyrare än din, och min mamma har lovat mig en ny till våren också". Jag tycker inte vi skall vara naiva och inbilla oss att det är bara flickorna som måste växa upp tidigt även pojkar blir inputtade i vårt vuxen system... för vad? Ett liv med kvitton, kronor och ören.. vem slipper inte det så länge som möjligt?

Sen vill jag avslutande bara kasta skit på Barnkanalen och Horseland, ett ställe där alla flickor är smala som stickor och bara äter fitnessbars. Alltså aldrig riktig mat på tallrik utan en fitnessbar under ett träd medans deras sjukt rosa och lila hästar står helt stilla och pratar under ett träd. Jag kräver inte realism, men mår dåligt när orealistiska saker görs så realistiska och naturliga som möjligt.. som att inte äta och att alla ser likadana ut.