Två IV-elever var på besök och berättade sina livsöden och hur dom såg på livet nu och framåt. Tjejen och killen som besökte oss var helt otroligt öppna och ärliga om hur livet hade sett ut och varför saker var som dom var.
Hennes livsberättelse om 3 fosterhem, sjuk mor och en far som inte accepterar situationen, skolk och lurendrejerier från årskurs 4 tills nu när saker började räta ut sig under IV-utbildningen, nästan 7 år efteråt var tankvärd. Vad vi lärare missar och hur enkelriktat vuxna kan tänka..men är det bara för att det är enkelt som vi blundar? Jag säger vi för att jag är helt övertygad om att jag säkert missat liknande saker även om det aldrig varit min mening.
Killen som försvarade sin 11 åriga syster från föräldrarnas bråk under alkoholinfluenser berörde nog många. Hur ett barn i grunden fick gå in och vara vuxen när vuxna inte ser. Jag inbillar mig att många som satt där inte hade en tanke på hur livet bakom eleverna som försvinner ser ut.
Dom hade med sig en handledare från IV-programmet, jag satt och undrade hur han tog vara på den här informationen, visste han om pojkens lilla syster som göms undan hos en granne och vänner när föräldrarna bråkar? Eller flickans syskon som är på väg åt samma håll i skolan som hon redan hade gått? Käpprätt åt helvete..och det ansvar ett barn tar för att försöka rädda dom?
Det är sådana här barn/små vuxna jag vill arbeta med, hjälpa dom som har det svårast och egentligen behöver en stabil grund att stå på. En äkta människa att finna sig själv med. Jag vill inte sitta på en överklass skola och gnida mina händer hela livet..varför göra det enkelt för sig när det kan vara svårt?
Kanske känner jag igen mig själv i det dom berättar och vet exakt hur stark och stolt man är över sig själv när man kommer ut från andra sidan? För det gör man, oavsett vad andra tycker och ser så finns det alltid en framtid.
Det finns otroligt hårda livsöden ute i samhället idag, vill vi verkligen se dom? Och hur gör man för att inte känna sig hopplös inför sånt här?
Det kanske man lär sig efterhand, så länge jag inte blir oberörd så är jag nöjd, hellre hopplöshet som leder till aktion än ignorans som lämnar saker som dom är.
Ja mycket tankar blir det.
Men nu har jag äntligen bitit i det sura äpplet och ska till tandläkaren nästa måndag.. ser inte framemot det, men jag måste kolla upp dom här ilningarna i mina lagade tänder. Värsta fall blir det rotfyllning (UScH!) säger jag bara. Huvudsaken är att de slutar göra ont när jag inget gör.. jag gör inte de här som något självplågeri nöje om någon undrade.
Nu måste jag läsa klart Carl Hamiltons bok innan morgondagen och hitta centrala teser, inte så kul som det låter ;). Men de måste göras, see you all.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar