När du gör allt för att slippa...CK3

Imorse kom ett av mina hittills grövsta utlägg om den utbildning jag spenderat 4 år på. Här har ni uppföljaren.. jag har idag lyckats göra allt för att slippa läsa. Det har blivit tömkörning, matlagning, städning och till och med ett joggningspass bara för att inte behöva läsa Olga Dysthes bok (eller de kopierade "delarna").
Men någonstans ramlade samvetet in och jag var tvungen att sätta mig om inte för gruppens skull. Så nu efter 59 sidor av o så inspirerande kunskaper som jag redan har läst på 2 andra pedagogik kurser så tänkte jag dela med mig av dessa djupa insikter.

"Behaviorism testar "hur mycket" elever har lärt sig i ex. fysik; men kognitivt baserad undervisning testar om eleverna förstått allmäna principer, ex. tyngdlagen, och om de kan nyttja denna kunskap för att lösa problem."

Nu får jag problem, för kan inte det ena vara det andra? Eller är de bara jag som gjort en tankevurpa? Antagligen inte... detta oh så djupa, något här sammanfattade inlägg, fortsätter med denna kommentar kring hur detta skall betygsättas..

"Detta betyder bl.a. att eleverna när de skall bedömas måste få mer omfattande frågor/ de måste samla arbeten som visar prestationer i ämnet under en längre tid"
Ja men nu begränsas ju all skolgång av att elever åldras.. vi kan inte betygsätta deras fördjupade insikt i tyngdlagen när dom är 26 och har brutit benet för andra gången i half pipen. Och denna kommentar motverkar inte på något sätt att det du testar inte är behavioristiskt inlärt... enligt mig.
Därefter vågar Dysthe göra en djup och kanske lite vågad sammanfattning om skolsystemen.
"Just därför har man under senare år försökt att utveckla en alternativ bedömning som görs fortlöpande och inte isolerat till läroprocessens slut"
Svar: NEJ det har man inte alls gjort, jag kommer aldrig någonsin kunna sätta ett betyg efter en kursslutförande och när eleven gått ur skolan! Det är helt omöjligt, snacka om att bara ge ett uttalande utan att tala om en tidsaspekt! Fortlöpande under vadå? Fortlöpande under elevens hela liv? Eller fortlöpande under hela mitt liv?

Men mitt totala favorit inlägg idag är skapat av en person utan insikt i hjärnans processer...

"Även om den mänskliga hjärnan är en komponent i det som gör avancerad inlärning möjlig är kunskaper och färdigheter inte lokaliserade där eller i biokemiska processer. " Dessa processer är en viktig förutsättning för vår förmåga att analyser begrepp, lösa ekvationer och skriva poesi. Men begreppen, ekvationerna och de poetiska uttrycken finns inte i hjärnan som sådan. De har i stället med innebörd och mening att göra, och innebörd och mening är kommunikativa och inte biologiska företeelser (Säljö)"

Jaha vart ska vi börja... jag kan ta att mening och innebörd sker mellan förmedlare och den som insuper meddelandet på valfritt sätt.. men i slutändan är det ALLTID en HJÄRNA och EN BIOKEMISK PROCESS som både SKAPAR MENING och LAGRAR DEN!

Varför får människor undervisa utan att få läsa grundläggande hormonprocesser, stressreaktioner, evolution och psykologi och hur detta STYR kroppen. Hur vi är offer till våra belöningssystem i hjärnan A.K.A biokemisk process.
Hur vi inte är mer än slavar under drifter som driver oss att lyckas för att få en chans att föröka sig.. och är det störst chans att föröka sig med kunskap om innebörden och meningen med ekvationer, poesi och analysera begrepp då kommer vi att utföra det om möjligheten finns.
Vi är inget annat än djur med komplicerade förökningsprocesser om man ska hård dra det. Allt från ätandet till inlärning kan motiveras till våra fysiska processer.

Och dom som misslyckas, A.K.A inte lyckas att föröka sig, försvinner ur vår genetiska bas helt och fullt. Det är en mycket effektiv process... allt som leder till förökning fortlever allt annat dör ut. Så nej det finns inget som har med kunskap, innebörd och mening som kan särskiljas från hjärnan och biokemiska processer. Försök att skapa mening och innebörd med människor utan hjärna och biokemiska processer...

Jag vill också avsluta min djupdykning ur Dysthes bok med det här inlägget, DU är medveten hoppas jag om att när JAG som lärare betygsätter ELEVER så betygsätter jag inte ELEVEN utan hela dess aktivitetssystem; alltså alla samverkande individer,situationer,aktiviteter, ämnesinnehåll och kontexter som ger mening till det hela. För lärande ses som en gemensam kunskapsprocess... Så jag betygsätter, enligt mig, hela dess liv...
"Du får ett G, ditt liv har lett till att du idag är Godkänd, men inte mer, alltså måste ditt liv också vara Godkänt eftersom det har lett fram till det här..."

Hur vidrig lät inte den kommentaren.. jag kommer aldrig betygsätta en persons liv men jag förstår poängen med att alla elever har olika kontexter som de bygger sin erfarenhet och sitt lärande kring... nu läs om den kommentaren och sätt in istället för G betyget IG.

Därmed avslutas dagens Dysthe(r) inläsning... men som ni ser blir sånt här alltid intressant för man kan ju alltid fråga sig vad personen tänkte när dom skrev och om de trodde att man skulle svälja teorin helt och fullt. Så hm ja kanske trivs jag som bäst när jag kan nagla saker mot väggen och dissekera dem långsamt och irriterat..gräva lite djupare med en annan kontext i ryggen och skapa mening i min hjärna av det jag läst med mina biokemiska processer..

Oh ja här kommer ett mysigt musik tips Martha Tilston – Artificial .

Mixed messages. CK3

Kroppen hade en dag på universitetet och sen kraschade det. Jag hatar mina reaktioner på en helt ny kurs.
Jag kommer in sätter mig på introduktionen och sätter mig ner, hälsar på alla undersommaren, konstaterar att vår kära boxare spräckt läppen och en annan ramlat och slagit sig rejält i huvudet. Ytterligare en ska äntligen in och operera knäet men självklart är de placerat så stackarn kommer få pressa ihop studierna.
Vi verkar vara ett ärrat gäng efter sommaren då jag själv fortfarande känner av hjärnskakningen efter att blivit släpad efter en unghäst, men handen har läkt ganska bra.

Dom börjar prata, 15 minuter in av dravel, jag säger dravel för att jag inte längre faller för deras vackra ord om läraryrket. Ingen av dessa pedagoger är särskilt bra på att ge engagerande tal. Men i alla fall 15 minuter in och jag sitter redan med armarna i kors och känner något litet elakt bittert bubbla inom mig. Och sen är den dagen förstörd, vi får uppgifter som vi skulle kunna göra under 3h och får 1 vecka på oss. Utmaningen existerar inte ens. Vi blir informerade om att denna del av kursen blir helt annorlunda och mycket individuell men alla ska bedömas på samma underlag (intressant kombination där OBS * IRONI*) och att vi själva ska utforma vad vi känner att vi behöver utveckla för vår framtida yreksutövning. Sen ska vi själva formulera hur detta skall utvärderas (alltså betygsättas!) och själva utföra utvärderingen. Så vi ska egentligen utföra hela arbetet som dom borde ha gjort. Nice.. eller nej vänta tvärtom, INTE NICE!

Men nu ska jag andas in och ut och se 10 veckor framöver där 5 är VFU som ett långt steg på trappan till min examen, och inte skrika ut frågan till dom när ska vi få lära oss allt det andra? Alla betygsdokument som ska fyllas i, alla möten som ska föras, att ta mot föräldrarna, alla papper som ska skapas och lagras någonstans, hur vi bygger upp scheman... hur vi sköter kontakt med sjukvård och vart vårt ansvar slutar? Nej vi ska istället lära oss om teorier och teorier... för alla gör ju sånt pappersarbete helt olika på olika skolor, ja just därför tycker jag att man borde kunna skapa en standard på universitetet som vi alla kan bygga på!

Jag borde gå med i facket ja, för mycket av mina andra frågor ligger runt vad jag har för rättigheter som lärare och skyldigheter (förutom att se till att alla elever får Godkänt tydligen)... hur min semester kan planeras och hur man diskuterar lön... för sånt hör ju också till. Men jag får väll göra som vanligt improvisera och landa på fötterna springande.

Men idag betalar kroppen för dom där timmarna av elakt muttrande, förlåt kära klasskamrater men jag saknar tider med utmanande utbildning och motiverande lärare, och hittills har bara två pedagoger lyckats med det på umeå univeristet, PG och Pennlert. Jag har migrän, eller jag hade migrän, nu har jag ett huvud fullt av värktabletter och ett hjärta som går på koffein.
Så nu kan jag ta hunden på en promenad, blänga elakt på delar (kan vi säga) av Dysthes kopierade bok och vända ryggen till skräpet och sticka ut till Dobri, unghästen som behöver lite mer uppmärksamhet än litteraturen. Jag läser inte förrän det blir en utmaning att hinna klart... och så här långt så har de ju fungerat utmärkt. Som en klasskompis sa
"Man får ju VG ändå oavsett vad man ger dom."

Hero in and out.

Under de senaste veckorna har jag haft en mycket mager stackars vanvårds hund som var tänkt att han skulle bli en till kompis i de nilssonska hemmet. Hunden ifråga hette Hero, 5 år gammal som var otroligt trevlig med människor och tog det mesta ganska lugnt. Vi började ensamträna efter 2 dagar för var det något som var tvunget att fungera efter dom två veckor som återstod innan skolstarten så var det just att kunna lämna honom och salza ensamma. Och det gick sakta framåt, från korta stunder till flera timmar dock alltid med skällhalsband ifall något anfall skulle komma när jag inte var hemma.

Han gick upp i vikt, visade på sitt trevliga humör mot mig och något motiga humör mot salza konstigt nog detta trots att hon var på väg in i löp. Han hade blivit suprelorin chippad hos mig direkt när han kom hit för att vi skulle minska ner på tik hetsen och få upp vikten snabbare. En kväll åkte jag ut till några vänner för att spela spel i ett par timmar efter en rejäl långpromenad med hundarna. När jag kommer hem så märker jag direkt att något inte stämde, det luktade starkt av skällhalsbandet och han hade pinkat mycket på två områden, i hallen och i badrummet. Grannarna kom och talade om för mig att han hade fört låda hela 2 timmarna tills det att jag kom hem. Det här var för tre dagar sen.. därefter vart han orolig bara jag gick ut till tvättstugan eller köket och stängde dörren efter mig.

Morgon därefter kastar han sig upp och skäller varnande mot något på andra sidan dörren som bara han hörde. Senare under den dagen morrade han mycket hotfullt och länge åt salza i bagaget på en bil. Salza vågade inte flytta sig en milimeter från det lilla hörn hon redan satt i.
Inomhus vågade hon inte riktigt dricka vatten ur samma skål som Hero och hon kom ogärna fram till mig om han var i närheten då han hotat henne tidigare. Visst fick han sig en uppsträckning för dom gånger han hotade henne men frågan var om han inte kunde ta det med tanke på hur snabbt salza fegade ur och backade undan från honom.

Efter hans hotande mot salza i bagaget och hans uppvisning av stor ångest trots en lång tid med ensamtränande bestämde jag mig tungt nog att det här skulle inte fungera och en hund med Heros bakgrund, fem år, injagad, som skulle vara med överallt och helst som ensamhund, han skulle inte omplaceras en gång till och behöva sörja ytterligare en matte.
Så Hero fick följa med mig till veterinären pussas och äta godis och sen somna in tyst och mjukt och väldigt fridfullt. Jag saknar honom något enormt, på ett par veckor vann han mitt hjärta helt och fullt men hjärtat får inte alltid bestämma. Han fick en god sista tid med kärlek, mat, aktivitet och var mycket älskad. Sov Gott min Hjälte.