Medvetet mentalt självmord.

Att läsa gamla kärleksbrev är verkligen ett mentalt självmord, speciellt när man vet att det du läser inte existerar längre eller är på väg bort. Det är som att frivilligt knyta upp ett rep och lägga det om halsen, varje ord gräver sig lite längre ner till psykets halspulsåder. Varje ton av kärlek, längtan och förhoppning svider som saltpetersyra i mitt hjärta. Sorg och hopplöshet dränker själen och en förödande tomhet där det som borde förtjäna dessa känslor borde ha funnits. Men inte finns något mer.

Det handlar så sällan om att känslorna är döda, det handlar om att enligt all logik så kommer en fortsättning bara innebära tragik för två sargade själar som inte vill förstå, inte vill se sanningen i vitögat. Att inse att något destruktivt inte är vad som behövs just nu, att det finns behov som inte kan tillfredsställas och en frustration mot varandra just pga av det.
Den insikten svider när det inte är känslorna som saknas, det är matchningen som är fel.. Personligheter som inte i dagsläget kan möta varandra..
Hade känslorna saknats hade inga tårar fällts, hade drömmar och förhoppningar aldrig bildats hade detta mentala självmord aldrig skett.

Men nu i väntan på att någon faktiskt ska släppa en fotbollsmatch och få höra just dessa tankar och hur mina känslor inte är problemet.
Men att det vi står för och upplever hos varandra.. det ska inte fortsättas på. Upplever vi att vi enbart vill förändra varandra ska man lägga ner.. Hur illa det än känns och hur ont det än gör att lämna en känsla man vill hålla kvar. Men det blir inte bra, det blir bara sorg och förvirring. Ingen kärlek, ömhet, sårbarhet inför varandra. Bara en vaktig attityd och elaka samtal.

_____________________________________________________________________

Dagen efter; fortsättning...
Nu ska vi se tror vi någon ringde upp efter fotbollen? Nej...
Vet inte om jag ska vara mest arg eller bara sucka. Men det är inget jag kan påverka för tyvärr där personen ifråga sitter kan jag inte ringa upp honom. Så idag packar jag ner allt som han skickat och returnerar det till författaren. Mentala självmord får inte pågå i all evinnerlighet.
Det är bättre med rena avslut även om den andra partnern inte klarar det eller har förstått hur läget ligger till.
Och ett avslut kan inte bli tydligare än ett meddelande som talar om för personen att inte ringa mig och att det är slut. För det var man ju inte intresserad av att göra igår och få höra det direkt från mig, så det slipper han att någonsin göra.
Mitt liv levs inte på andras premisser om det inte finns en riktigt god anledning till det hela och det gör det inte i det här fallet. Hoppas han får en god läsning när alla brev kommer fram.
Avslut i ett stadie är en början av ett annat..

Det sorgliga är att jag är inte riktigt så arg som jag borde vara men någonstans har väll mitt hjärta insett hur saker ligger till när svaret på frågan om det finns några känslor har under 2½ vecka varit "Jag vet inte". Nej bra men då jag ger jag dig inget val längre, jag tar tillbaka kontrollen över mitt känsloliv och du är en förlorad själ i strömmen.
Det enda jag kan känna är sorg över att vi aldrig var möjliga för varandra.. men inte ilska.

Jag hoppas ditt liv blir så underbart som du vill och att du blir lycklig med någon som passar dig mer än vad jag gör. Jag hoppas alla dina planer och drömmar slår in och att du blir lycklig och gammal.

Det hade jag tänk försöka vara.

Vandraringsnerven kliar igen...

Förra året blev verkligen min vandringsoskuld tagen, först två pass i underbart vackra Abisko under två helt olika perioder med kunniga människor som undervisade oss, det blev bland annat en tur till helt underbara trollsjön (bilden här ovanför).

Sen ytterligare en tur till Hemavan under hösten och tältning i minusgrader för första gången.

Nu i slutet av mars kliar det något enormt i min vandringsnerv, idag blev det en 1½ h tur ut över lofsdalssjön med motvind som släpade och yrde upp snön runt mina knän, solen lyste täckt av ett tunt grått molntäcke och gav det hela en spöklik inramning. Snön följde kammar och åsar som sand i en öken och man kände sig verkligen närvarande i nuet där ute på sjön. Istället för att vika av längs med vår normala stig gick i vi den tunna gata av solljus som strömmade ner. Ställde oss vid isblåa block som brutits upp mot strandkanten och bara njöt.

Varken jag eller hunden ville nog vika av hemåt men solen lämnade oss så vi gav oss hem genom skogen igen. Sen nu när jag kom hem så känner jag mig otålig och i behov av att röra på mig lite igen, alltså inte motion utan resa, eller förändra saker.
Men alla mina pengar ska den här våren offras till körkortet, det svider att en så löjlig tingest ska få äta lite tid av mitt liv när jag kunnat göra annat.. Men jag måste se det som ett steg i den totala friheten, även om jag inser att den snarare innebär det motsatta ytterligare en möjlighet att binda sig till något som är frågan om man behöver.
Eller jo visst behövs det och jag kommer säkert njuta av att få verkligen köra bil, precis som jag gillar allt annat med lite fart. Men då kanske man skulle bli racerförare snarare än bara köra bil på vägen..

Jag vill bara få en stor bana och en bil att öva på, lära mig hur bilen känns och hur man får ut maximalt av maskinen, lära mitt muskelminne hur bilen ska kännas när man gör vissa saker.. Lite som jag lärt mig alla andra saker. Testa, misslyckas, testa igen, misslyckas lite mindre, testa och testa igen.. sen kanske man kan lyckas lite..
Men fan det kostar ju pengar!
Mina vandringspengar och respengar går ner i den där lilla pappersbiten.. Morr...
Nu ska jag anpassa mig vid tanken och försöka sova.
Over and Out från en drömmare..

Dom längsta 2 minuterna i ditt liv

Min kropp skrattar åt mig just nu.
För ca två veckor sedan hade jag oskyddat sex, jag tog akut p-pillret norlevo inom 72h gränsen och visste att min menstruation skulle komma helgen efter, vilket den inte gjorde.
Det oskyddade sexet skedde alltså mitt i ägglossningen.. inte det bästa ögonblicket, men att tänka före är inte min starka grej..
Ja jag har en gammal p-stav i min arm men ja den kan man inte lita på den var slut för 6 månader sen.
Så idag under ett besök i annan butik utanför byn tog man tag i saken efter att ha blivit kallad mamma av den skyldige partnern och köpte ett gravtest.
Ni som inte nyttjat detta innan så går det till på följande sätt.
Stickan ska placeras i urin för att ur denna utläsa hormoner som utvecklas under den första graviditetsveckorna. Efter att ha utsatt stickan för urin så kommer momentet som kräver själslig styrka.
Det är 2 minuters väntan innan du kan få veta hur det ligger till, ett + är gravid och ett - är inte gravid.
Alla graviditetstest verkar tro att bli gravid är precis det du önskar och ja önskar dig nästan lycka till nästa gång om du skulle få ett streck.
Så under dom där lååångsamma 2 minuterna går många tankar igenom ditt huvud, behålla eller abort, berätta för partner eller ej, ensamstående mamma klarar man det och vill man det osv osv?

Efter två minuter så tar man ett djupt andetag och studerar man noggrant den urinindränkta stickan med en noggrannhet som enbart en atombombs tillverkare kan ha..
Det blev ett streck, yes, inte gravid den här gången heller.. Alla ovanstående frågor blir oviktiga.
Inte första gången jag utsätter mig för den här pärsen men det är alltid lika intressant att jämföra hur långt tankarna hinner gå under dom här 2 minuterna. Och om dom skiljer sig åt från förra gången jag lyckades klanta till det.. är jag mer redo för en graviditet idag än jag var för 3 ½ år sen när jag gjorde det här förra gången?
Det värsta är nog att svaret är ja... men det är inte vad jag vill just nu.. eller kanske någonsin.

10 minuter senare fick jag min mens... Min kropp skrattar i hemlighet åt mig... gapskrattar...
Den gjorde precis så här förra gången. Väntade och väntade med menstruation tills jag oroat ihjäl mig.. bara för att jag skulle få lite mer ångest i mitt liv.
Tack kroppen för att du gör mitt liv lite mer spännande..