När livet gick vidare

Under våren har jag i omgångar varit hemskt olyckligt kär i samma man, det gör mig sårbar och kanske lite mer känslig för andras kritik då jag är beroende av stöd från min omgivning när jag själv faller platt för granskning av den man gillar.
Detta har märkts tydligt då jag undvikit att ta beslut för andra och hållit låg profil för att vara mig. Under midsommar helgen ledsnade jag på den tragiska brutna person jag var, tvingade mig att ta mig i nacken, gråta en skvätt och gå vidare med lite mer pondus om möjligt. Det här kan inte ha gått väl hem med alla då jag tydligen lyckades starta en konflikt med 5 ord i en mening.

Då man inte kan bråka själv så inser jag självklart min del i det hela och har inte tänkt att föra den vidare, men samtidigt inte lägga mig platt den här gången. Det finns ingen annan som ser till mig och att mitt liv fungerar, att jag är lycklig och att jag inte blir trampad på. Så nu är vi tillbaka i selen igen, lika ärlig och öppen för allt möjligt och ställer dom svåra frågorna och analyserar människor igen. Alltid lika impulsiv, svår och lika rå ärlig som man varit innan.. Med alla problem som man orsakar med det också. Ja jag inser exakt hur svårt det är för andra när man inte smyger runt saker.. illa eller hur?

Jag har också flyttat, tagit körkort och köpt bil, hela livet lossnade på under 2 veckor! Jag har flyttat till en underbar liten lägenhet som jag älskar! Börjat planera för ett liv här och blir mer och mer kär i fjällen på sommaren. Igår öppnade jag dörren klockan 22 och en blåhake sjöng för full hals i den svala kvällsluften medan solen belyste bergen i bakgrunden. Det är magiskt här.

Idag vandrade jag en timme på fjället ovanför mig och njöt av 26 grader på fjällheden och längtade bara efter en hästrygg att sitta på där uppe! Nej den här platsen och människorna växer mig närmare och närmare och jag börjar känna mig tryggare inför min roll som lärare inför hösten, man kan ju inte göra mer än fel och försöka igen, det är fördelen med ungdomens tid, jag har orken och viljan att försöka och göra fel :). Eller nej jag har inte viljan, jag har inget annat val än att göra fel och rätta till det efter mig så de blir lite mindre fel!
Men jag hatar att misslyckas oftast.. men hur ska jag annars lära mig?
Jag måste bara tro på mig själv känner jag, tro att jag kan göra lite mindre fel!
Nej nu nattar jag ihop för idag och försöker göra livet lite mindre fel än vanligt ;).

När man får flash backs

Igår anmärkte mina kollegor på att jag inte kom på ordet skrivmaskin, fast jag absolut vet vad en skrivmasken är, jag kom inte heller på ordet kombi för en bil och var tvungen att googla det för 10 minuter sen. Ordet kändes hemskt främmande i min mun och hjärna.

Med ens blir jag rädd och orolig för jag har upplevt att tal och hjärnan inte varit sig själva de senaste dagarna, att min motorik vid skrivbordet till datorn är försämrad och att jag inte riktigt "är med" om man kan säga så.
Men så nu när ordet kombi återinfördes i min hjärna så insåg jag att jag känner igen alla symtom och att det var ungefär detsamma för ett år sen fast i april-maj månad när saker var osäkra och inget var ännu bestämt för sommaren varken jobb eller utbildning.
Det är stress varningar för mig, den hårda smärtsamma känslan i nacke, axlar och rygg borde bara förstärka dom övertydliga varningssignalerna.

Jag har tagit körkort i tisdags, skrivit på ett avtal för grundskolan igår för ett år framåt så kanske är de inte konstigt att det nu först efteråt börjar märkas på kroppen att man haft mycket att tänka på och att fokuset har legat på andra fronter än min fysiska och psykiska hälsa.
Så den här helgen blir träning, skön musik, kanske lite vandring men absolut viktigast ingen stress.. det är dags att lyssna på hjärnan och tråka ut den lite så man får vila ut lite.

Jag brukar också bli psykiskt destruktiv när jag är stressad, det finns en konstant återkommande tanke mot mig själv när man passerar en spegel "Usch så du ser ut" eller när man ser på sitt eget arbete "Men de här duger ju inte".. Bara för att öka på kraven och ta i lite längre. Det svåra är att sluta med det när stressmomentet försvunnit.. den destruktiva cirkeln får mig att prestera bättre ja, men den ljuger för mig hela tiden.

För ibland tar jag det ett steg längre än nödvändigt, jag slutar inte vid ett bra jobb utan ska alltid ha genomfört ett UTMÄRKT++ jobb.

Så imorgon packas en ryggsäck också blir det en tur till hoedestupet, dax att koppla bort vardagen och bara vara för sig själv en stund. Landa i sig själv lite.. Älska sig själv lite mer.

Från solen in i dimman

Jag åkte idag från en del av Sverige fångad i värme.
En plats där man vaknar nybadad på morgonen, dränkt i sitt eget svett.
Myggbiten och ett sant hat mot fästingar har jag med mig hem.
Efter att ha lämnat Sveg, 6.5 mil härifrån började man finna tillbaka den vilda delen av Sverige.
Värme trycket finns kvar, men i horisonten täcks bergen av dimma så tät att bergen bakom endast ser ut som kulisser.
Luften luktar regn och syre halten i luften gör mig hög.

Det är så att man får lust att bara ströva runt i något som känns som en riktig vildmark.
Här är inte det största du kan finna en snok.
Här finns det inte en människa bakom varje hörn.
Här är jag verkligen känd efter bara 6 månader på orten, vilket ioförsig kanske inte är så konstigt om man ser på antalet invånare men ändå.
Idag kändes det verkligen som att komma hem.
Mitt hus hälsade mig och friden i naturen sväljer mig hel.

Här känner jag mig trygg, här är inte den ensamhet jag upplever på resande fot så direkt, min relationsstatus blir verkligen synad i sömmarna av såväl föräldrar, släkt och taxi chaufförer under dessa 5 dagar.
Folk frågar varför man är ensam, hur länge man varit ensam och ser så sorgset på mig, tragisk, sorglig och ensam. Man hör hur dom utgår från sina egna liv och applicerar dom på mitt.

Jag har levt i ensam i 3½ år nu, och ibland känner jag det stora behovet att få vara svag med någon, att ha någon där som undrar och någon man finner ro tillsammans med. Någon att dela mitt liv med.
Men jag har slutat leta, visst har det under den här tre och ett halvt års perioden funnits någon med jämna mellanrum, men det har inte lett till den kärlek som någon viljat dela eller jag viljat dela med någon annan. För i jakten på kärlek är vi inte mer än offer, frågan är alltid vem som kommer ur det hela med hjärtat i behåll, det är som ett spel där insatsen är ens mentala hälsa, stora delar av ens liv och tankekraft.
För man går aldrig ur någon romans utan att ha förlorat eller vunnit något in i eller ut ur sitt liv.

Visst saknar jag den mjuka kramen när man kommer hem, någon som längtat efter mig och någon som undrar hur man har det. Jag saknar att kunna få göra detsamma mot någon, bara få ge en del av mig. Huset är tomt när man öppnar dörren, alla tankar inuti mig kan inte delas med någon som vill lyssna, man talar för tomma väggar och döva öron som slutat höra för många år sen.

Tänk att få bete sig som en nyförälskad tonåring igen, bara få le med hela hjärtat mot den man älskar och bara få vara precis så där dum som man är. Men hela tiden ser jag hur hela den där guldtonade lyckoperioden bara kan slås ut, förvandlas till något grått och till slut rinna bort.
Hur hela ens själ längtar tillbaka dit, till den där rusiga kärleks stunden med han/honom men det går inte. Stunden dog, försvann, kvar står man i ruinen av en ide och dröm om hur saker skulle bli för det kändes ju precis så där bra.

När jag bor här uppe så vet jag att den stunden är så långt borta den bara kan vara, att mellan mig och någon som helst möjlighet till den typen av lycka är det mil, många mil. Mil som någon måste avverka, en säkerhetszon som skiljer mig från resten av världen som kan lämna en stående där i ruinen av allt annat.
När jag reser söderut ser jag precis allt jag hade kunnat få, men inte får, alla dom potentiella mötena som kunde skett men inte skedde. Det är som en glasbit i min själv som vibrerar i resonans av närhet till andra människor. Den svider och gör ont när chanserna är för många och inget sker, när möjligheterna finns men ingen tar dom, när jag blir förbisedd.
Här uppe kan inte det ske, det är en dimma mellan mig och resten av världen, en tät tjock dimma. En illusion om att det är avstånden som avgör, en illusion jag vill ha vissa kvällar för att förklara för mig själv varför jag lever ensam.
När jag egentligen inte vill.



Numquam se minus solum quam cum solus esset.