Slutat vara tacksam för det jag får..

Jag har den senaste tiden börjat känna mig så extremt gammal, inte närheten av 24, snarare 35-40. Kanske är det för att man inte fått vara lite halvgalen på ett tag (läs hela sommaren) och inte gjort bort sig offentligt nästan en enda gång... fröken städat och tråkig har tagit över. Jag till och med tränar regelbundet... Jisses vad har jag gjort med mig själv?

Sen ungefär samtidigt när man fått för mycket att tänka på så börjar jag tycka att jag är ful, inte bara på vissa ställen som innan utan överallt. Depressions varningarna börjar ringa och jag tränar lite till för att inte känna mig riktigt lika ful längre. Det är ju ett funktionellt sätt att hantera saker.. eller kanske inte.

Så i helgen blev det en tur med ett litet nytt tjejgäng, vilket är ganska ovanligt för mig då tjejgäng inte är riktigt my cup of tea i vanliga fall. Man måste vara så... feminin.. och det råder alltid en högstadie känsla i luften eller inte alltid men det kan vara så. Du vet den sötaste tjejen ber om beundran och de övriga lever för att vara med den personen, och tjejer fungerar bäst i grupper störst om 3.. osv osv not a nice situation oftast.
Så då var en del av mina fördomar om tjejer utlagd.

Jag är ju den som har älskat mina kära vänner som är udda och politiskt engagerade, som lever för mer än barn, pojkvän och vad vi gjorde när vi var 14 (vilket var ungefär lika läskigt som det vi gör idag, har sex med grannpojken och tjuvröker fortfarande när han inte ser).

Nej jag älskar människor som kan ta en diskussion och som kan vara passionerade för saker, släppa loss och inte vara så stereotypiska.

Men för att återgå till helgen, jag hade faktisk ganska trevligt även om jag för tillfället fortfarande är som vanligt.. Full of my self och säger alltid precis det som ramlar ut ur hjärnan, rakt hårt och hjärtligt. Och sen bryr mig ganska lite i vad personer tycker om det.. Kan alltså vara ganska olidlig om man inte tycker om mig..

Så efter ett par timmar av tjejfest var vi lydiga och gick med cyklarna till vår lokala pub och hade en riktigt trevlig och vuxen kväll. Du vet pratar med människor utan att behöva skrika, tar ett par öl och är rent av social. Ett tag där hade jag lust att fråga dom jag pratade med om dom inte tyckte det verkade vara något fel med mig. För jag har alltid känslan av att när folk gillar att prata med mig att dom fejkar och egentligen ser dom hur fel jag är i sammanhanget. Alltså är jag jäkligt osäker.

Träffade en trevlig man, som i slutändan efter en lång promenad hem till mig och lite te kanske inte visade sig vara de jag vill ha men jätte trevlig att prata med. Och trots den lilla gnagande känslan att han inte menade det när han sa att jag var vacker så trodde jag honom.. för han verkade ganska nykter och medvetande om andra saker. Men ibland måste jag be den där lilla gnagande rösten fara åt helvete, annars kommer jag titta på mina bilder när jag är 55 och se en underbart vacker kvinna som jag vet gick runt och bara hatade sig själv.. Ville ändra saker och känna sig älskad och trodde inte man kunde älska henne för den hon var då.
Och då har jag nog missat en hel del av mitt liv.

Nu är det snart semester, då ska jag och hunden packa väskan och kanske ge oss ut på en roadtrip, söderut eller norrut vet vi inte riktigt ännu, oavsett vilket kommer jag vara den vackraste jag kan vara och försöka älska varje ögonblick ;). Yeh right... och kor kan flyga. Men ska man vara realistisk så måste jag börja bryta den här inre mobbingen jag har som snurrar i mitt huvud..
Den har ju alltid varit där men nu när man är mer ensam än innan blir den hemsk..

När man får flash backs

Igår anmärkte mina kollegor på att jag inte kom på ordet skrivmaskin, fast jag absolut vet vad en skrivmasken är, jag kom inte heller på ordet kombi för en bil och var tvungen att googla det för 10 minuter sen. Ordet kändes hemskt främmande i min mun och hjärna.

Med ens blir jag rädd och orolig för jag har upplevt att tal och hjärnan inte varit sig själva de senaste dagarna, att min motorik vid skrivbordet till datorn är försämrad och att jag inte riktigt "är med" om man kan säga så.
Men så nu när ordet kombi återinfördes i min hjärna så insåg jag att jag känner igen alla symtom och att det var ungefär detsamma för ett år sen fast i april-maj månad när saker var osäkra och inget var ännu bestämt för sommaren varken jobb eller utbildning.
Det är stress varningar för mig, den hårda smärtsamma känslan i nacke, axlar och rygg borde bara förstärka dom övertydliga varningssignalerna.

Jag har tagit körkort i tisdags, skrivit på ett avtal för grundskolan igår för ett år framåt så kanske är de inte konstigt att det nu först efteråt börjar märkas på kroppen att man haft mycket att tänka på och att fokuset har legat på andra fronter än min fysiska och psykiska hälsa.
Så den här helgen blir träning, skön musik, kanske lite vandring men absolut viktigast ingen stress.. det är dags att lyssna på hjärnan och tråka ut den lite så man får vila ut lite.

Jag brukar också bli psykiskt destruktiv när jag är stressad, det finns en konstant återkommande tanke mot mig själv när man passerar en spegel "Usch så du ser ut" eller när man ser på sitt eget arbete "Men de här duger ju inte".. Bara för att öka på kraven och ta i lite längre. Det svåra är att sluta med det när stressmomentet försvunnit.. den destruktiva cirkeln får mig att prestera bättre ja, men den ljuger för mig hela tiden.

För ibland tar jag det ett steg längre än nödvändigt, jag slutar inte vid ett bra jobb utan ska alltid ha genomfört ett UTMÄRKT++ jobb.

Så imorgon packas en ryggsäck också blir det en tur till hoedestupet, dax att koppla bort vardagen och bara vara för sig själv en stund. Landa i sig själv lite.. Älska sig själv lite mer.

Nytt år nya möjligheter.

2010 och jag är äntligen (eller?) 23 år.. Salza har blivit frisk och vi håller på att flytta från Obbola till umeå igen. Men det skriker lite i mig att packa ner sakerna, jag är inte riktigt klar med mitt hem men det kommer när nästa helg närmar sig.

Sickan har ju under en längre tid haft en fettknöl på kinden, nu är denna på gång att bli opererad och vi skall göra en check av den hos veterinären innan operation den 15:e.. men hon har kliat upp ett svår läkt sår mitt på ungefär lika stort som en nagel och ja väldigt grunt. Idag ledsnade jag på moderna läkemedel och gjorde mig en kådsalva som vi skall köra med här i slutet innan operation och se hur bra den är heltenkelt..

Receptet på salvan är helt utan mått, jag har kört lite på känn som vanligt och det blev riktigt bra.
Ingredienserna är bivax, grankåda, rapsolja, vitlök och rosmarin. Allt som skall smältas läggs i först, eventuellt rensa grankådan från de mindre bra bitarna efter de att du smält ner det mesta, i med bivax, dubbla mängden rapsolja som du har bivax sen slutligen precis innan upphällning en delad vitlök och torkad rosmarin. Häll upp och under tiden den kyls och eventuellt börjar separera sig så rör du ihop vaxet och oljan, vips har du en salva som luktar kanske vidervärdigt, kåda och vitlök men läker många sår. Eller hoppas vi i alla fall :).

Men motionsmässigt känner jag mig helt förtappad, i torsdags var jag och provred en häst för att eventuellt bli medryttare. Tyvärr slutade kvällen på akuten efter yrsel och svimningskänningar, jag kunde inte ställa mig upp efter att ha satt mig ner i ren panik. Det konstaterades feber och lite lågt blodsocker.. så efter det har vi tagit det lugnt här i Obbola. Men idag blev det en insamlingsrunda till min salva och nu känner jag nästan för en jogging runda men det känns som att utmana verkligheten.. Bättre att spara sig till ridningen imorgon, jag är fortfarande snuvig men känner mig så urform att det är skämmigt. Så ikväll blir det väll att packa saker istället och försöka tänka bort valkar och dåligt självförtroende.. Over and Out

...inte nöjd med sin kropp...

Gjorde en googling på " Bli nöjd med sin kropp" och allt som dyker upp är bantningskurer osv osv.. Det jag ville se var om det kunde dyka upp en typ av "självhjälp" psykologiskt som folk kunde utnyttja och älska sig själva.

Jag trodde jag hade tur då det dyker upp en artikeln om en fröken som är helt nöjd med sin kropp och äter allt hon tycker om. Men när vågen visar 54kg så tar hon hårdare tag i träningen... 54kg? Varför i helvete skulle jag vara intresserad av en 54kg dams åsikter om sin kropp, hon uppfyller ju redan alla standards som finns, de hade varit mycket roligare att läsa att en kvinna på snarare 70-90kg är nöjd med sin kropp..

Bara för att det inte finns så ska jag lägga in ett inlägg i kampen för att folk ska bli nöjda med sina kroppar UTAN BANTNING.

När du står framför spegeln och spottar och fräser åt din kropp, ställ frågan vad är det av ex. fet, ful, stora lår osv som hindrar dig från att vara fungera? Är du för ful för att njuta? Är du för fet för att kunna leva ? ÄR du inte funktionell? Har du inte bra kvaliteer?

Hade du inte varit det så hade du inte stått här idag eller hur? Hade du inte varit funktionell i det här samhället hade du legat i graven vid det här laget eller hur ?

Så gör det du kan göra, använd dina funktioner, lägg inte band på dig själv med oro för ex "jag är rädd vad den nya killen kommer tycka om mig naken", eller "jag är för fet för att kunna känna mig underbar och vacker"... BULL SHIT, det är snarare något företag som lurat dig och just nu tjänar pengar på att du mår dåligt.

Många idag tror dem är defekta när de egentligen handlar om bagateller och en helt vanlig variation. Så du har ett bröst som är mindre vad gör det? Okej du har ett lite högt BMI men det har Arnold the Terminator också (även efter han slutade träna och musklerna övergick till annat).
Okej i jämförelse med Paris Hilton liknar du mer Brunhilde ur någon opera, eller en gammaldags mjölkpiga som kunde bära hem kor slängda över axeln.
Gör de dig till mindre njutbar individ? Nej det gör det inte!
Kom ihåg det är egentligen dem som stör sig på andras "defekter" som är rädda för att en dag vakna upp med själva. Det dem som det är synd om.

Vi som redan bär deras största skräck har ett enormt försprång för vi har redan förstått att det där spelar egentligen inte så mycket roll eller kanske kommer förstå det inom en snar framtid. Och när den förståelsen infinner sig så kan vi börja göra de vi egentligen vill istället för att noja över andras skräck och tankar.

För visst är det de som det är egentligen, en annans persons åsikt avspeglad i din hjärna? Ingen VILL väll må dåligt över sin kropp? Hade vi levat isolerat hade tanken aldrig dykt upp!

Man kan inte börja må bra utifrån och in, 10kg minus gör dig inte automatiskt till en bättre person, du är fortfarande samma person bara minus 10kg... det är som att byta skor, inget händer.

Men om du börjar må bra idag (senast imorgon) med den du är som person alltså hela du inte bara den där lilla gnagande tanken utan alla andra underbara funktioner också som du består av så kommer det synas på din utsida. Älska dig själv för egentligen är du den enda du har.
När man ser kroppen som ett fodral och en funktion, en del av dig och inte hela dig så kan det ligga mer sunda ideer bakom tex. en viktnedgång...
Egentligen hur många av oss som nojar över att inte vara perfekta har egentligen dödliga saker som måste ändras? ÄR de egentligen då så viktigt att må dåligt över en liten skit sak eller ska du börja göra det du kan istället?

Over and Out..

Njut, lev använd alla dina funktioner utnyttja din kropp och hjärna till max och skit i normen, det är dem som följer den som mår som sämst..

Arg på mig själv...

Ja inte riktigt ovanligt när det kommer till mig, men idag har jag dödat mitt självförtroende och personen i spegeln är inte den jag vill vara just nu. Under dagen har jag fått massor av saker gjort, men imorse när jag vaknade kände jag inte mig lika vacker som vanligt och kände bara mig störd av det jag såg.
Jag vet att jag inte har gått upp i vikt, det är mer en känsla av allt jag ätit under dagen och att det var länge sedan jag tränade som tillsammans gör att bilden av mig själv blir ett fet äckligt snorigt monster med slemspår efter sig...

Nu ska påpekas att längesedan jag tränade är sisådär 1 vecka sen, och då räknas inte alla mina långa promenader under dagarna...
Nej jag tror jag grundlade detta igår, då det var andra dagen i rad jag åt något sött, och idag blev den tredje och bägaren rann över... SÅ äcklad av mig själv och blind för verkligheten ska jag iväg till jobbet, sen när vi kommer hem blir det jogging tur.. för träning kan ge ett endorfin tillslag och smärtor i kroppen så jag glömmer allt annat jag plågar mig själv över....

Sen vet jag att jag kan sluta äta socker, det som hindrar mig är tillgången på pengar. Om jag hade mycket mindre pengar så har jag inget val så då spenderas det inga pengar på godis och matrutinen hålls normal... Nu har jag låst in plånboken i en låda i köket, nu får det vara helt enkelt...

Vad säger att jag inte kommer lyckas denna gång bara för att jag inte gjort det andra gånger? Ja du,bra fråga ÖNSKA MIG LYCKA TILL...Over and Out