Östersund in motion

Dagen spenderas i östersund för en läromedelsmässa. Men jag finner mig själv mest funderandes över vad jag förlorat genom att flytta från en stad.. Just nu känns det som mycket.. Men vem vet kanske man blir hemma blind..
Usch känner mig satans trött och grinig vilket fick tyvärr gå ut över den stackars saten som satte sig brevid mig genom lite surt muttrande..
Följande personer har jag skällt ut idag eller näppsat av..
Otrevlig säljare på någon teknik butik
Otrevlig monter person på mässan pga att han vägrade erkänna sin religionsbok som dålig, 80% kristendom och inget om samisk religion.. Utskälld efter noter försökte han försvara sig med björklunds citat.. Not a good idea! Snacka om att trycka på fel knapp tyckte nästan synd om honom..men bara nästan;).
Så totalt en bra dag egentligen, det märks att man bor isolerat när man nästan önskar att någon ska våga vara otrevlig..

Jane; Alexander... falling deeply in love with you..

Underbara Home, en låt som aldrig kan vara för lång.
Så idag när jag och hästen varit ute på en skritt tur på isen med hunden, träffat 3 skotrar och klarat oss förbi dom med bara lite nervösa rörelser så är det här som mer balsam för själen.
-3 grader och en vagel i ögat, det är dagens insamling och en helt unerbar dag med lektioner och planering av vårt klassrum. Det finns inget roligare än att sitta och resonera med mina elever om hur saker ska vara för att fungerar och vem som pratar mest och vem som får arbetsro med vem. Det är så himla motiverande och se att dom vet allt som jag vet och har lika stor insikt över vad som krävs för att lektionerna ska bli bra.

Jag vet inte om alla lärare har den här känslan men jag kan se en framtid för alla mina elever, i varenda en av dem ser jag en blivande vuxen som har förutsättningarna för att på något sätt att klara sig. Man blir hemskt stolt över dom, speciellt när man jobbat på gymnasiet och sett dom som inte klarat sig hela vägen. Jag hoppas verkligen att alla barn jag träffar varje dag klarar livet men det kan hända så otroligt mycket på vägen.

Vem behöver egna när jag lånar andras för 6h varje dag?

När ilska övergår...

...ramlar hjälplöshet in, när det talas om att omorganisationer och indragningar bara för att spara pengar. När man själv inte vet om arbetet finns kvar, när allt bara känns hopplöst..
Vart finns då ens hjälte? Den som man kan vila huvudet mot? Och känna lugnet..
Tryggheten och säkerheten..
Nej man får alltid klara den biten själv, ingen axel erbjuder sig, ingen vill ta steget ut och lyssna, höra och se vad som pågår.
Förstå, orka, för ibland vill man inte bära allt själv.
Det är när man känner det så här som man avundas alla med partners.
Jag har en sjuk inställning att dom alltid har en stödjande partner.. Men samtidigt knackar verkligheten på och berättar att det troligtvis inte är så..
Stämmer den där drömmen när man kan komma hem och spotta och svära över jobbet och bara få känna att någon annan än du behöver bära din oro. Delad oro är alltid lättare..tror jag, det var ändå 4 år sen sist..
Eller nej det var inte 4 år sen jag var kär, men när någon inte kan ta emot allt jag vill ge då kan det inte vara aktuellt för det jag vill. Det finns inget mellan läge med mig, det är allt eller inget.. Mellan läget orsakar bara en störande känsla hos mig.

Att jag inte får vara mig själv och det sliter på mig något enormt, jag behöver få vara det där emotionella vraket som sitter uppe natt efter natt bara tänkandes, funderandes, filosoferandes och ofta med papper och penna, tecknandes eller skrivandes.

Det är då jag mår som sämst, men också då jag lever som mest, när allt är upprivet och livet går sönder lite i taget. När den allmäna gråa världen bara ramlar bort och blir ett hav av rött och blått som övergår i klara gula och gröna drag med ett musikstyckes mjuka toner. Hur huden knottrar sig under tonerna från ett pianosolo och tårarna rinner av en vacker röst.
Så totalt ostabil och så helt underbart levande.

I den stunden vill du bara fortsätta men det där ögonblicket dansar förbi och försvinner så snabbt när hjärtat börjar läka igen..

Bara lust att strunta i allt...

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag har världens dipp just nu.. Motivations mässigt, humörs mässigt ja allt.
Jag har en konstant osäkerhets känsla kring mig och känner mig inte nöjd med livet och inte nöjd med mig själv. Det kliar i kroppen efter att hitta någon stabil punkt, något som är ÄKTA och SANT, för just nu känns det som att allt man vill bygga något på bara består av KANSKE, VI FÅR SE och OSÄKERHET.
Jag vet inte om jag har jobb i höst, det pekar åt det motsatta, jag har varit sjuk under en längre tid (alltså mer än 3 dagar för mig;) och har sämre ork och tålamod med barnen vilket gör det svårare att arbeta. Motivationen dyker ännu mer när man faktiskt inte vet vad som kommer hända. Lite har man känslan av att bara lägga ner och låta saker falla.
Varsågod, se hur det fungerar när jag inte upplever mig uppskattad.. Men jag kan inte arbeta så, jag älskar mitt arbete och försöker alltid göra mitt bästa även när jag inte känner mig 100%..

Jag vet inte vart jag står socialt, vänner till höger och vänster, vänner här, inget 100% fast förhållande fan saker kan bara försvinna och sjunka undan, och det ända man står kvar med är en känsla av att så här skulle det inte gå.

Jag blir bara arg av att tänka på det, arg på att inte veta och hur osäkert allt är, men samtidigt är det här livet, lite motgångar ska tydligen vara karaktärsbyggande, undrar om smärta också är det?
Visst borde jag ha karaktär som en elefant då vid det här laget?
FRUSTRATION, SVEK, ILSKA och bara en lust att be folk att FARA och bli riktigt ARG men nu ska man vara vuxen så det kanske man inte ska göra.

Det känns som man ska upp i en boxningsring, det enda man vet är att motståndarn har tränat hela livet och tagit massor av bälten, själv går du upp med 1 veckas träning och hoppas att du kanske ska klara livet..
Men ärligt i slutet är det livet som går fram och ger dig en Knock Out och du som spenderar ett par dagar på akuten..
Någon sa att löparskor inte var något för vintern men jag skulle behöva det idag, bara för att bryta bort alla dessa tankar. Men tror jag går och dränker mig i duschen..
Men det blir bara 15 min för längre räcker inte mitt varmvatten..
MEN jag ska inte gå arg till jobbet imorgon..

Wilmer X – Om En Hund Mådde Så Här