Det kommer ordna sig.. Skjut på det...

Att skriva rubriker som innehåller orden formaldehyd och dricka verkar dra folks blickar mycket intressant..
Idag är vi tillbaka i ringen, boxas med omdömen, planeringar till min vikarie, utvärdering av det jag redan har gjort och en blind tro att det här kommer lösa sig..

Det här är varför man längtar ifrån 8-16 arbetet. Men jag har arbetat på mjölkgårdar, hästgårdar mm och dom är i grunden 24h arbete dock i ditt eget tempo, vissa saker måste ju bli gjorda helt enkelt bara.
Det här arbetet höjer axlarna till öronen och gör en sned och vind på många olika sätt, att arbeta på gård gör dig hård som marken du arbetar med.
Skitig ja, men inte mer stressad än nödvändigt. Det är något enormt terapeutiskt över att arbeta med skog, jord och djur. Du ser resultatet resa sig upp och du ser syftet med stora delar av ditt arbete. Ibland eller rätt ofta saknar just det här arbetet ett syfte, varför ska jag skriva 18 miljoner likadana dokument som uttrycker på ett vuxet sätt för barnen vad dom borde ha kunnat men de är lugnt de finns en chans än...Det finns alltid en chans, ända tills att du är 21 år.
Then you are kicked out och anses ha fått din chans.
Skolsystemet är udda, vi sorterar barnen i åldrar, istället för mognad. Efter antal månader under bältet istället för mängden kunskap barnet bär på. I say Why?

Varför inte se till att dom kan det dom ska innan dom går vidare? Det är få barn som kan exakt det dom ska när dom går från åk 6 till åk. 7.. Kom igen det är orealistiskt säger många, ja kanske för att dom har spurtat igenom 6 årskurser och missat saker längs vägen och då blir det stört omöjligt att fånga upp 6 års bortfall av kunskap under ett mycket intensivt år.

Ja vad säger man, någonstans måste man börja ändra världen, varför inte i skolan, en generation i taget kanske?

Jag har inte tid...

Känner mig lite låg, deppig och sprang då på just det här med mindfulness, beeing in the moment osv..
Hela dagen har jag haft migrän från 12:00 till jag gick hem vid 16:30, APT möte avslutade dagen, låg trött och med migrän blev mötet ingen hit för mig. Jag vill inte ta på mig mer saker, vilket APT:er i verkligheten leder till, jag vill få beröm för det jag gör vilket man inte får när allt man kan säga när förslagen kommer är JAG HAR INTE TID..

Så låg och deppig har man pratat runt med folk, fortsatt låg och deppig, längtat efter en kram, lite bekräftelse och kärlek. Hunden har varit som ett plåster, inte velat lämna min sida, men jag tror hon känner mig mer än jag känner henne. Så hittade jag den där artikeln och det här citatet.

"We may know on some level that we’re angry but we probably don’t realize most of the time that we have an option not to be angry. We fantasize without any discernment of whether what we’re thinking about is making us happy or unhappy."

Oj oj, så slagvärdigt just nu. Låg som man är går man och tror att alla tycker att man är lat, elak och tjurig. "Hon som bara säger att hon inte har tid."
Att ens arbete inte räcker till, att sakerna vi gör med eleverna inte lär dom tillräckligt och att jag som lärare inte räcker till ens 10% av vad jag borde..


Snacka om fantasier som inte gör mig glad kan jag säga.

Kommentaren från chefen var faktiskt med en "rå men hjärtlig ton" som hon själv beskrev det " Är det de enda ni lär er att säga på dom där fackliga kurserna, att ni inte har tid?"
Jag sa att jag inte tog illa upp, men innerst inne gjorde jag nog det, jag säger ju att jag inte har tid för att jag inte har det.. För att jag vill att hon ska förstå det.

Anledningen varför jag inte har tid med annat är ju för att jag vill vara en bra lärare, lägga tiden på elevernas utveckling och lektioner, inte utvärderingar av min egen undervisning och kvalitetsgranskningar och annat pappersarbete... Jag väljer ju bort det jag inte hinner för att göra det jag tycker är viktigt.
Verkligheten skiljer sig ganska rejält från mina depp tankar, eleverna visar stor studiemotivation, dom ger så mycket dom kan och känner motivationen när vi börjar med nya områden.. Elever som tidigare inte tyckte om skolan, kände sig dumma eller liknande har sagt att dom gillar skolan nu.. Alla speciallösningar för elever, alla olika sätt att träna och lära sig... Verkligheten är en annan, jag är ambitiös som sjutton, nästan för ambitiös enligt mig själv, eleverna skulle förtjäna mer reflektionstid.. mer tid för att känna mindre stress.. Mer tid för att förstå hur bra dom faktiskt är! Och det skulle ge mig mer tid för att reflektera och fundera.
Kanske något att införa 15 minuters reflektion efter vissa lektioner, vad har vi klarat idag?
Vad ska ge oss själva en klapp på axeln för och vad kan vi nu?
Så vi kan deppiga dagar tänka tillbaka och se att det gick ju bra igår.
Se ytterligare en bra ide från läraren som säger att "Jag har inte tid" till mer pappersarbete... Kaching..

Varför kan vi inte se?

Varför sitter man och tänker på det där samtalet man inte utfört eller det där pappret du inte skrivit?
När du utfört 4 lektioner om dagen mellan klockan 8.30-14.30 med några raster, 20 lektioner i veckan, 80 lektioner per månad.. Till det kommer en hel del planering, rättning och utvärdering. Utöver det har jag en praktikant och matematik projekt/ fackliga uppgifter som ploppar upp lite regelbundet.

Ändå sitter jag och nojar över en mycket liten sak som borde ha blivit gjort i höstas trots att jag inte känt att jag hunnit med.. Över dom där papperna som skulle ha skrivits klart innan påsklovet men egentligen behöver vara klara först i slutet av maj.. Jag ville bara ligga lite före..

Ett telefonsamtal bort och en heldag bokad för slöjd utv. och 6h vid en dator så är allt det där borta.. Ändå tär det på mig.
Jag behöver lära mig att jag kan inte vara perfekt, att jag har lyckats med grymt mycket så här långt. Det ska erkännas att när mina elever sa innan lovet, att under de här året har dom lärt sig mer än någonsin innan, så var det verkligen det bästa jag hört på så väldigt länge.

Okej det märks ibland att det snart är lov, att jag är stressad och trött och att eleverna har mycket på sig dom med.. Men dom där små orden gör mig ganska stolt. Eleverna kan alltså själva känna att dom lärt sig något, helt mirakulöst och underbart.

Så kanske ska jag njuta ett tag till av min påskledighet och låta jobbet bara vara jobb och inte 90% av mitt liv.
Kan någon bara berätta hur man gör det?

Jane; Alexander... falling deeply in love with you..

Underbara Home, en låt som aldrig kan vara för lång.
Så idag när jag och hästen varit ute på en skritt tur på isen med hunden, träffat 3 skotrar och klarat oss förbi dom med bara lite nervösa rörelser så är det här som mer balsam för själen.
-3 grader och en vagel i ögat, det är dagens insamling och en helt unerbar dag med lektioner och planering av vårt klassrum. Det finns inget roligare än att sitta och resonera med mina elever om hur saker ska vara för att fungerar och vem som pratar mest och vem som får arbetsro med vem. Det är så himla motiverande och se att dom vet allt som jag vet och har lika stor insikt över vad som krävs för att lektionerna ska bli bra.

Jag vet inte om alla lärare har den här känslan men jag kan se en framtid för alla mina elever, i varenda en av dem ser jag en blivande vuxen som har förutsättningarna för att på något sätt att klara sig. Man blir hemskt stolt över dom, speciellt när man jobbat på gymnasiet och sett dom som inte klarat sig hela vägen. Jag hoppas verkligen att alla barn jag träffar varje dag klarar livet men det kan hända så otroligt mycket på vägen.

Vem behöver egna när jag lånar andras för 6h varje dag?