Ja jag har googlat på om du kan dricka formaldehyd, bara av ren nyfikenhet, för Sherlock Holmes gjorde precis det. Rent fysisk skulle han ha dött, då formaldehyd bildas i kroppen när man dricker träsprit...
Men fiction är ett skönt avbrott när verkligheten är tom och tråkig..
En söndag kväll där livet går i minnen.
Man röker en cigg bara för att minnas hur röken steg ur våra munnar en kväll vid en stuga, månen sken ner över ett dis längsmed Revsundssjön. 2 månader sen var det. En början på ett rent lyckopiller. Men jag fick inget konstant recept bara en kort kur som nu är slut.
Men att älska mig gick inte alls som Wilmer X säger.
Jag kommer mig på att le åt saker min hund gör, för att i nästa ögonblick se sorgen och längtan i min blick när ett nytt minne ramlar ner. Äppelkakor, björnspårning i bil, varma armar som sluter om varandra alltså fan det finns hur mycket som helst. Jag erkänner för mig själv att jag längtar, saknar men längst in sparkar verkligheten in dörren och säger orden; aldrig igen.
Och dom svider lite olika mycket olika stunder på dygnet.
När jag longerar en busig häst, svider det inte särskilt mycket.
När jag står vid spegeln och ser på mig själv svider det som allra mest.
För jag ser en person som står lite mer ensam än innan, som saknar något och ser lite vilsen ut.
Så låt oss slå så hårt man kan mot hjärtat
Adele- One and Only and Someone like you. Kan det slå hårdare mot själen, men musik är förlösande och ja ni vet...
Så jag skriver, om små saker, små små saker som tar plats i mitt sinne. Tankar, scrap book memories. Ibland önskar jag att jag hade en hjärna som ville glömma. Men den tenderar att komma ihåg allt i efterhand.
Jag sjunger högt för mig själv, sitter kvar i bilen ett tag extra för att slippa gå in i lägenheten. Slippa vara tillbaka i en verklighet som inte är som den var förut.
Äter för att jag måste, märker först när maten når munnen hur hungrig jag är.
Sover 13h två dygn i rad, med en hjärna som är helt utmattad klockan tio på kvällen, vaknar med huvudvärk utan dess like. En välkommen smärta som är påtaglig och behandlingsbar.
Jag stirrar in i skärmen, flera minuter när jag skriver ner ett mail, ett mail som ska förklara att jag önskar han all den lycka han kan finna. Att jag inte är arg, men ledsen.
Skriver att jag vill inte att du svarar, ge mig inget hopp, inte ens en gnutta när inget finns.
Just kill it, all of IT.
För det är så över det kan bli.
En liten, liten bit av mig hoppas fortfarande, jag önskar att den kunde sluta och bara låta mig vara. Låt mig gå, vara ifred från det du minns och det du tänker snälla lilla hoppfulla du.
Det gör bara mer ont när du börjar säga med en tyst röst ; Men, men kanske... Nej inget kanske, sluta nu!
Alla är vi lite schizofrena, och speciellt vid sådana här tillfällen.
Never mind I find someone like you, I wish nothing but the best for you.
Sometimes it hurts instead.
Den elaka delen av mig blir arg när jag skriver av låttexter, what the fuck, duger inte dina egna ord?
Nej inte alltid.
För det går att koppla ihop med en djupare del av världen. En känslovärld vi alla upplevt någon gång.
Så varför inte avsluta likadant?
Oh man! Look at those cavemen go
It's the freakiest show
Take a look at the Lawman
Beating up the wrong guy
Oh man! Wonder if he'll ever know
He's in the best selling show
Is there life on Mars?
David Bowie
Hur små är våra tankar och problem egentligen inte i förhållande till resten av världen? Kanske kan man finna en tröst i det.
