Någon typ av förändring pågår, inom mig...

Något stämmer inte, det ömmar i själen, kliar i gamla sår, jag känner mig orolig, nervös och öm i själen.
Om jag sitter still för länge springer det ikapp mig.
Det gäller att hålla igång, gör något, hela tiden...
Kom ihåg att äta, fast att du inte är hungrig.
Kom ihåg att sova fast att du inte är trött..

Stå  inte still
Sitt inte stilla utan att ha något i dina händer.
Tänk inte
Låt inte saker komma ikapp.
Min hjärna springer från något och jag ser inte vad det är.
Jag vet inte längre, kan jag gömma mig ifrån det?

Varför känns rädslan för det okända som förföljer mig som störst i ensamhet?
Varför dränker sorlet av andra människor ut tanken som försöker väcka mig.
Jag letar i alla gamla hål
Ligger det här?
Är de det här jag inte orkar med längre?
Är det detta jag saknar?
Men inget räcker till, den finns fortfarande där.

En ömmande kliande känsla i magen.
Som en obehandlad sorg som väntar på att sticka till och lämna mig i ruiner av mig själv.
Jag kan inte vara lycklig för jag kan inte slappna av.
Det är sekunder av lycka sen ligger tanken där igen.

Ogripbar töjer den mitt sinne
Äter mitt psyke
Och jag kan inget göra förrän den bestämmer för att visa sitt riktiga ansikte.
Är det...
Ensamhet?
Sorg?
Misslyckande?
Alla er borde jag känna igen...
Så det kan inte vara ni.
Vad är du som försöker äta mig och dödar mitt fokus.

Kom fram
Snälla... för jag måste få vila snart.

Som det är ibland så hamnade jag just här...I ett hus i skogens slut.

En gång i tiden bodde en ensam ung kvinna i en liten by.
Den lilla byn låg under de höga molnen, på kanten av en bergssida med en klar kall sjö som speglade livet hos alla de människor som andades den kalla luften där under molnen.
Oftast var sjön blank, lugn, aldrig varm nog för ett bad men en livsgivande källa för de ömma själar som speglades varje dag i dess djup.
De som gjort ont, väntade på isen innan de vandrade ner till sjön, som för att fly från de onda de själva såg där i vattnet. Isarna kom och gick, bar människorna under den bistra vintern till bergen på den andra sidan.
På våren brast den upp, bar med sig resterna efter en lång vinter och rensade den lilla byn från mörker.

Men en dag flyttade den unga kvinnan, sjöns vatten fylldes av vindar, den svalde själar som försökte vandra över dess tunna isar.
Den unga kvinnan försvann, flyttade till en by som fylldes av en stjärnklar himmel i ett hus i skogens slut.

Huset, kallt, tomt och slitet hade saknat en själ i många månader. Tyst varje morgon klev hon upp. Tände i köksspisen och tittade ut över ängarna som rann ner mot den stora sjön långt borta. Sakta började värmen stiga i huset, husflugor och spindlar delade med sig sin varma närvaro och påminde om vackra sommardagar igen.

Tyst tjänade kvinnan huset en tid, för att en dag komma hem och se huset leva igen. Där under stjärnhimlen, på en snöfylld trapp, i skogens slut stillnade äntligen den klara sjöns vatten och lugnet sänkte sig. Tyst satt hon kvar och såg åter livet klart.

"Som det är ibland hamnade jag just här..." tänkte hon tyst.

Bucket lists, bra eller ej?

Jag satt idag på facebook som så många gånger innan, såg en väns foton från hennes "bucket list" och blev lite avundsjuk. Tanken satte sig att det där måste jag också ha!

Efter lite googlande runt hamnade jag här: Bucket List .
Något slog mig då, att det var så otroligt många "normala saker" som stod på vissa människors bucket lists.

• Se norrsken 
• Kyssa sin pojkvän när klockan slog 12 på nyår
• Färga håret i en annan färg
• Tatuera sig
• Simma med/se delfiner
• Gifta sig
• Donera blod

Osv....

Alltså.. Av alla dom sakerna som står här har jag ju redan gjort alla utom två. Gifta mig kommer nog inte in på listan.
Därför blir jag fundersam. Vad är syftet med listan när jag redan gjort så otroligt många roliga saker.

Tänk om jag begränsar mig själv genom en lista, tänk om jag siktar in mig på ett mål och sen dyker massor av andra chanser upp och jag tar inte dom vilket gör att jag missar saker som kanske skulle stå på min Bucket List!
Läskig tanke!

Så jag hamnar någonstans i mina tankar att jag kanske ska lista saker som jag tycker varit häftiga som jag gjort, istället för att lista saker som jag vill göra... För att inte glömma alla dom häftiga sakerna man redan klarat av.

Det här krävs lite tanke...

Här kommer ett utkast över mina bästa upplevelser.

• Arktisk ekologi kursen i Abisko
• Bodö resan med tumlare, trålfiske och Artfjällets grottor.
• Se delfiner i Röda Havet med min lilla syster.
• Vara fodervärd åt Stjärna i 8 månader
• Att äga hund, Salza och Tösen.
• Alla helt Underbara människor runt om i världen! Umeå (så klart), Halmstad, Dublin, Edinburgh, osv osv
• Resa utomlands ensam!
• Sticka på festival ensam!
• Roadtripar 1 (Lofsdalen, Växjö, Halmstad, Jönköping) och 2 (Lofsdalen, Dalarna, Gräsö, Gotland, och upp igen och mycket tältboende.)
• Alla härliga vandringar med och utan sällskap.
• Schamanträffarna
• Läsa Religion med alla smarta människor.
• Alla underbara turer upp till Umeå igen, mitt andra hem...
• Midnattspromenad på isen i Lofsdalen med -25 grader runtom mig och norrsken.
• Skoterturer på fjället.
• Fiske i Hemsjön en spegelblank sommarkväll.
• Längdskidsturer på fjället en molnfri dag.
• Se vilda russ på Lojsta Hed.

 Det är svårt att förklara vissa upplevelser som pågår under en sån lång tid som vissa av mina studier har gjort, men jag älskade verkligen att läsa på universitetet. Bli utmanad och känna att jag lär mig nya saker, men mest att få debattera med människor med så många olika åsikter.

Men en sak är säker, det måste bli mer resor utomlands. Central Europa nästa eller ska vi åka mer utanför det trygga EU kanske?
Vi får väll se, först ska vi byta jobb och flytta till det nya boendet. Ett äventyr i sig!
Jag tror jag lämnar min Bucket List till att bli ifylld i efterhand, för jag vet ju inte vad jag vill förrän jag redan har gjort det!

Vi håller nog på den gamla stilen, säg aldrig nej till ett erbjudande! Jag tar chansen när den kommer!

Ett lik som luktar lite illa

Oavsett vem vi är eller vart vi bor är vi matade med tanken om den.
Hur känslan ska få hjärtat att hoppa, läppar som magiskt möts för första gången, ömsesidig förståelse och delade liv med gyllene lördagsmorgnar.

Vi väver in våra liv i en tanke om att en dag, en dag kommer det vara något mer än det tillfälliga telefonummret klockan fyra på natten. Eller den trötta kommentaren "Du jag måste sova så du måste nog gå nu...".

Fast jag är ledsen, ni får bära den drömmen själva för jag har slutat drömma.
Någonstans långt inuti mitt hjärtas svartaste vrår har tanken på kärlek dött. Skrumpnat ihop till en litet torrt lik som luktar lite illa och det har en grimas som talar om ett tyst döende sista skrik.

Jag tror inte längre på de gyllene ögonkasten, rosenbladstäckta sängar och en djup kärlek efter år av prövningar.
Jag kan tro på någon typ av bekvämlighets lösning skapad av en stunds attraktion som fick bränsle av bekräftelsen mellan två organismer drivna i grunden av tanken att föröka sig.

Men saken är att jag tror inte ens på det för mig själv längre, its stuff of legends, not for me.

The London Ensemble – Requiem for a Dream - Lux Aeterna

Waiting for the girlfriend experience....

Oh ja jag vet att det är en fras som mer passar in bland prostituerade eller eskorter... Men den kändes passande utan att för den delen handla om att bli köpt per timme för sexuella tjänster. Jag blir ju köpt per timme i vilket fall varje dag på mitt jobb men det är en helt annan sak... enligt vissa.

The Girlfriend experience, jag tror att jag någon gång, när var jag 21 eller 22 kan ha haft den, jag vet att jag absolut hade den när jag var 17-18. Men det känns så otroligt länge sedan att jag vet knappt vad man ska förvänta sig...

Oh missförstå mig rätt jag har haft "the dating experience" många gånger, men jag vet inte om det kan räknas.
Jag har kommit till en slutsats att mina dating experience kanske inte riktigt "räckt till" för att kunna utveckla sig till något mer... Så kanske har jag inte haft just DEN dating upplevelsen som jag borde ha haft. Du vet med allt puttinuttande, beundrande, osv osv...


Om jag mot förmodan skulle en dag ramla in i något annat än singel livet och spontana möten med udda personer tror jag att jag skulle inte ens känna igen eller veta hur man är flickvän. Jag skulle fortfarande vara mig med en ny roll som jag inte riktigt vet hur jag skulle hantera... Lite som att se barn leka vuxna tänker jag mig.
Speciellt  när barn ska leka vuxna som är i relationer.. Min upplevelse av den leken från skolan är mest att man tjatar på varandra om vem som hämtar barnen, flyttar från sin säng för att barnen ska kunna sova i den, bråkar, läser läxor, lagar mat och eventuellt åker på semester där man gör exakt samma saker fast på ett annat ställe.... Och dricker Resorb, för det har jag hört av eleverna att barnfamiljer gör på semester....

Det gör även 20-30 åriga singlar på semester, men jag undrar om det är av samma anledning...

Så om jag någon gång skulle hamna i något som liknar en relation med dig som läser det här blir inte förvånad om jag "leker" flickvän, för jag kommer nog inte ihåg hur jag är som flickvän längre... Den rollen har ramlat ur repertoaren och jag måste nog få ett par månader för att hitta rätt... eller år.

Listor

Saker jag inte trodde skulle hända i helgen.
1. Minusgrader
2. Blivit extra mycket Singel
3. Sömnproblem
4.  sprungit 4km.

Saker jag kan se framemot.
1. Mycket egen tid. Det har jag ju aldrig haft problem med.
2.Jag har rätt att tycka synd om mig själv aka. Bridget Jones style, whiskey och cigaretter.
3.Jag är ledig ett par dagar extra på höstlovet, weekend, själv kanske?
4.Jag får vara arg, ledsen och jag får vara egoist.
5.Jag tänker vara egoist.
6.Jag tänker sluta dejta män för ett tag. Det är inte värt det längre. Om dom inte direkt/inom en vecka kan komma med ord som "distanrelation inget problem, det är du värd!" eller "jag älskar att åka långt, hur skulle jag kunna säga nej till dig!".
7.Distansen från punkt A till punkt B är alltid värd det om man har det rätta hjärtat/känslorna. ALLTID

8.Fuck this God morgon måndag.

Den tysta konflikten...

Den tysta konflikten, den rosa elefanten i rummet, det vi tiger ihjäl men alla vet.
Leende tar jag mig igenom after worken och samlingen av människor, inombords registreras den kalla känslan. Vem som inte talar med vem, vem som absolut bara talar med någon.

Vilka vi hälsar på, vilka vi knyter an våra kontakter. Vi accepterar er existens men erkänner den inte.

"Vilken konflikt det finns inget att tala om, nej nej vi kommer så bra överrens, eller hur?"

Leende lägger man armar runt varandra, ler över bardisken till kvinnan du en gång träffat och starkt ogillade, varför vet du inte. Det inre leendet slocknar och noterar hennes ofokuserade blick, klockan är bara åtta, ömkan bara växer över hennes sorgliga framträdande.
Eller när jag hälsar glatt till mannen som spenderade hela förra kvällen att stirra ner i din urringning och ignorerade alla inlägg du kanske hade framfört.

Varför orsakar vi oss själva det här? Varför går vi igenom ett rum som osar, konflikter, oliktänkande och möter inte diskussionen?

Vad är vi rädda för, att finna att andra människor är olika från oss själva? Att alla andra kanske dömmer oss som personer? Helt korrekt.

"But Man cannot live alone—he must enter into relationship with his fellows if he is to develop and maintain adequate mental and physical health."
//The Western Socialist, Vol. 29 - No. 226, No. 2, 1962, pages 20-21

Vi människor är sociala djur, hela vår värld är beroende av dessa tysta konflikter, dessa ögonblick av maktprov. Vem kan starta en konflikt ingen vågar ta? Vem vågar ta en konflikt när någon vågar lyfta på locket? Vem äger rummet i det ögonblicket?

Möta makten, ifrågasätta verkligheten och skapa om den, väg varje ord i guld, men guld är bara en metall som gör ont när den träffar den du diskuterar med. Så kasta försiktigt, låt dom ha möjligheten att fånga, beundra och äga dina ord. Då kommer de vilja ha mer.
Mer av den kanske sinande källan av rikedom, så länge du vågar tala om den tysta konflikten