Sex and the City the movie.

Wow jag har hittat den nya chic filmen.. och jag kan inte låta bli att fälla en tår när Amanda firar sin nyårsdag själv och glädjas med charlottes lilla baby.. Jag bli alldeles mjuk i själen när Samantha gör slut med sin mycket snygga kille sen ska jag inte beskriva känslan som kryper genom kroppen när dante dyker upp...Mums. Den enda personen som jag kan reta mig på carrie för hon har det nervösa barnsliga som jag själv aldrig skulle våga visa...

Det sorgliga är hur mycket jag än vill vara Samantha så kommer jag alltid vara denn stressade Amanda med en stor tjurig stolthet... Älskar filmen som sagt och jag kommer plocka mina favorit drag och ta inspirationen från filmen precis som jag har gjort från serien. För dom är inspirerande och underbara..men såå ytliga ibland :)

Still sick..

För att följa upp förra inlägget så kan man tala om att sjukdom inte har lämnat detta hushåll ännu...igår natt insjuknade hunden i en inte allt för mysig magsjukdom..men den är tack och lov helt ofarlig. Det som var illa nog var att jag fick feber vid 12 och sen har jag inte kunnat sova, så ingen sömn, magsjuk hund och feber. Behöver jag ens beskriva hur dagen känns? Och nu kom regnet.. Japp ingen anledning alls till att motioner och vara duktig i alla fall och massor av tid till studier. Om jag kunde komma ifrån datorn...
Men ska ni höra något kul? Jag är nöjd. Jätte nöjd med mig själv trots att jag är sjuk. Kroppen mår skit men huvudet mår toppen, typiskt eller hur :) Over and out Houston från Obbola

How do you keep love alive.

Denna låt förtjänar ett helt eget inlägg. Länken till den skickades till mig och den slog direkt an på alla mina känslor. Helt underbar, lyssna och njut är mitt tips till er alla. Och tack till dig som skickade den till mig. How do you keep love alive

Sjukdom och vilsen i min egen lägenhet.

Ja sjukdom har drabbat hushållet. Förkylningen drog in redan på söndag kvällen eskalerade idag på morgonen och mitt under en föreläsning med möjlighet till att diskutera så inföll magkramperna. Efter 3h så gav jag upp, åkte ner till stan köpte kursböckerna och åkte hem. 2h med hund promenad och vilande på soffan så var magen nästintill bra igen. Nu är den näst intill smärtfri, men på resan hem i bussen trodde jag att jag skulle avlida, har aldrig råkat ut för den typen smärta...
Nu så susar jag runt med en bok om jesus och de första kristna och hittar ingen ro. Så jag satte mig här. Risken är att jag efter att ha lyssnat på deppmusik går ut med hunden och sen går och lägger mig och har inte fått något gjort.

Men fredagen innehåller fest om jag är modig nog :) men jag ska ta tag i mig själv och gå dit. Inte fega ur denna gången...men jobba imorgon kan folk glömma för det orkar inte min hals.
Nej jag får inte ner något vettigt bara vardags dravel så jag lägger nog ner det här och lyssnar vidare på deppmusiken..

Tillbaka.

Och trött, en helg där jag återsåg gamla vänner och träffade nya. Mycket funderingar har susat i huvudet under helgen och det inte bara i brist på sömn. Även om det verkligen skär ihop sig i huvudet just nu. Det var rätt barn intensivt under helgen, och jag har alltid haft svårt för små barn. Men det svåra med dom är nog att jag har ingen aning hur man hanterar små barn. Jag är inte mamma eller har varit mycket barn vakt (knappt alls och då endast för äldre barn). Mina syskon kom för tätt inpå och sen efter det så har jag inte haft småbarns kontakt.

Det är där den ökända idiotiska stoltheten och hjärndödheten dyker upp, för allt i mitt liv hamnar i det momentet att är det något nytt då vill jag inte göra bort mig. Jag ensam med ett barn inga problem, då kan jag vara precis hur löjlig och dum och göra misstag. Men inte med nya människor. Då låter jag hellre bli.

Men det är svårt när trycket av barn och föräldrar var så högt som i helgen, man känner sig lite ensam om sin situation. Jag kunde inte komma undan någonstans förutom tidiga morgnar och kalla kvällar utomhus. Därför känns min hals som om en rotborste har arbetat lite för hårt och alla kläder behöver tvättas.
Ciggaretter, jag föll i min vanliga fälla. När något blir jobbigt eller jag blir osäker då går jag alltid hellre ut. GE mig då en bättre anledning än ciggaretter.
Asocial som tusan ibland.

Hemresan innehöll många funderingar på vad alla jag träffat åkte hem till. Sin partner och sina barn, och sen vad jag åkte hem till. Då känns ens liv ganska jäkla löjligt och meningslöst för att ramla in i gamla hjulspår via nya avstickare.

Men det är tomt. Hänsynslöst tomt och jag är otrolig dum ibland. Jag kan inte ta relationer längre än till vänskap numera. Det känns som jag höjt handen tusentals gånger för att knacka någon på axeln och visa att jag tycker dem är intressanta. Men det är allt. Jag höjer handen thats it..den kommer aldrig ner.
Jag väntar idiotiskt nog som en gammal 1700-tals dam på att någon ska knacka mig på axeln och hellst skriva en tydlig lapp vad dom vill så man förstår och slipper missuppfatta signalerna.
Nej nu lägger jag ner mitt hjulspår för ikväll hoppar in i duschen och lägger mig i soffan under en filt för att vänta på den där lappen.
Som aldrig kommer.

Höstkväll

Mörka höstkvällar.

Mörka höstkvällar

Dom tomma och bleka ögonblicken
Det är de svagaste dagarna
Dom tysta stunderna
Som du kommer tillbaka till mig.

Som andar och spöken tröstar du mig
Med gamla minnen plågar du mig
Jag är aldrig ensam när jag minns

Le, skratta, skämta och lev.
För det är så jag ser dig
Lycklig och någon som nått mig in i själen
Jag vände mig om efter en bekant röst
Det var inte du, denna gången heller.

En dag när jag minst anar det kommer du stå där
Som inget hänt, som allt var den där vårdagen i februari.
I din röda jacka, med ditt vackra leende och huvudet på sned.
Och vi kommer skratta och le, med huvudet fullt av minnen som attackerar
Minnen av delade dagar som slutade med tårar i något som inte längre var ett förhållande.

Men en viss kärlek finns fortfarande kvar eller hur?
Det kanske inte är den som bildar par för livet, men det räcker för att plåga mig än idag.
Och jag längtar tills den dagen du står där.

Jag skulle vilja sårad kunna vända mig bort för att visa att du fortfarande betyder något med en tår i ögat.
Men det kommer inte ske. Jag kommer le för att visa mig stark.
Så länge du frågar kommer allt alltid vara bra.

Du kommer aldrig höra om dagarna jag gråter
Hur det svider och bränner i det klassiska hål som alla talar om
Mitt i hjärtat
Som får mina ben att vika sig, kroppen att skaka och livet att drunkna i ett totalt mörker.
Det får du aldrig höra, för i dina ögon ska jag alltid vara stark.
Jag måste visa att du inte betydde något, när du egentligen betydde alldeles för mycket.

Vi kommer tala om allt möjligt sen tar jag mod och frågar, hur står det till med flickvän?
Jo svara du hon finns och ni är lyckliga. Jag kommer le och säga bra, men önska mig till en annan dimension där jag kan vända mig om och gå. Men det gör inte jag, för sån är inte jag.
Du kommer fråga om den nya pojkvännen, jag kommer bara skaka på huvudet och säga inte än.

Sen går alla åt sitt håll, jag kommer stå kvar.
Undrande över vad jag gjorde fel, önska att jag varit den som vågat göra något.
Något som kanske kunde få oss.. men det finns inget oss.
Fel, allt blev fel, och Mörka höstkvällar så vet jag det.
Och erkänner det men vem kan göra något åt det.
Man vill ju bara känna så där igen..