Det tar sig!

"Regeringen lägger just nu sista handen vid en ny våldtäktslag och förslaget presenteras i januari. Huvudfrågan är om det ska räcka att offret inte sagt ja till sex. Åsikterna går vitt isär inom den svenska juristkåren"

Ur http://www.dn.se/nyheter/sverige/ny-valdtaktslag-foreslas-efter-nyar

Har du inte sagt ja, kan det vara våldtäkt, jisses jag förstår varför advokater tycker att detta blir svårarbetat.

Men våldtäktslagstiftningen idag är rätt tandlös. Det finns flera tillfällen där det stor ord mot ord kring huruvida mannen eller kvinnan sagt Nej eller ej.

Visst finns risken för att fler blir dömda för våldtäkter som möjligen inte var våldtäkt. Men idag kan våldtäktsfall bortförklaras av de mest löjliga saker som existerar. Så något måste ändras.

´

Det här fallet skedde innan en mindre förändring av lagen genomfördes... Alkohol, tajta jeans, kom igen människor, en våldtäkt är en kränkning, inte bara en våldshandling, det är ett psykiskt övergrepp.

Maria Ferm är något på spåren, nu ska vi bara göra verklighet av det.

Quirky och med våningssäng, är det jag?

Jag bor lånat, maten i kylen och frysen är min, maten i skåpen, kläderna i garderoben, de mesta av besticken och tallrikarna är mina. Vissa grytor är mina.. Sängkläder och en kudde är min. En bokhylla och ett skrivbord samt 3 lampor.. det är mina möbler i den här lägenheten. Den är möblerad för er som tycker det låter lite väl sparsmakat.

Är jag nöjd med mitt hem? Jag har en plats att sova på, duscha och laga mat, den är quirky och udda, en trappa som är livsfarlig, lite smått och trångt, våningssäng är ju udda. Den är lite som jag, inte riktigt som den borde så ja jag gillar den just därför.

Okej den gröna skinnsoffan hade gärna fått flytta och våningssängen gör att man får tälta på golvet om man har sällskap som man vill sova bredvid...
Men det finns säkert dom som har det värre och jag kan ju lätt flytta med min bokhylla och skrivbord om det skulle vara så.

Men nu när julpyntet ska krypa fram så börjar inredningsnörden krypa fram, min förra stuga hade hippiekänsla från golv till tak, lyktor, stora trämöbler, draperier i olika färger.

Jag har inte riktigt lyckats med det här, saker är så myspräktiga och fullt med brun eller gul furu.. Svårt att känna sig hippie inspirerad just då^^.
Det blir en sommarstuge känsla, saknar bara brickband och förkläde ^^.
Lägenheten går inte riktigt ihop, den bara är liksom... Den har en kökssoffa och 4 köksstolar när det bara är jag som bor här.. Det känns som ett hån vissa dagar när man går upp. Det tog nästan 6 månader innan jag satte mig och åt vid bordet ska erkännas och inte bara hade det som ett extra bibliotek.
Nu kan man sova en lur varje kväll på kökssoffan, men jag hade hellre haft det mer singel anpassat.
Tresitssoffan med en fotölj fick dela på sig, en tresitssoffa att ligga i och en fotölj att skriva, teckna och läsa i i sovrummet vid våningssängen.. Ingen singel har nytta av två sitt möjligheter i samma rum som innebär space mellan varandra.
Det är som svårt att inreda när man inte vill äga möbler, och lägenheten är så liten att fler möbler gör inte saker bättre.
Så minimalistiskt tänkande, detaljer, små saker det får göra den stora skillnaden.. Okej vart var julslingan med en miljon blinkande små ljus nu då? Oh ja just ja alla små ljusstaker, tomtar mm..

Nej skämt åsido, jag är rätt strikt med julpyntet ;).

Så här ska jag känna mig i helgen Maja Ivarsson – Norrländska präriens gudinna

När mörkret kryper in..

Är det dags att tända en lampa..
Nej skämt åsido, det är nu man märker av tomheten bredvid sig i sängen. Det är nu man hade velat kyssa någon god natt, vakna tidigt, koka kaffe och titta ut i morgon mörkret och veta att det finns en kram att hämta innan man går till jobbet. Att det finns någon att dela allt med, skämt, glädje, ilska och hopp.

Men, nehe.
Så det är väll lika bra att vi går och lägger oss, jag och mitt ensamma hjärta.. Ja oxå hunden då..

Musik som ger hopp...

Har du hört berättas om en sång?
Mellan drömmar och verklighet
Sägs ska spelas gång på gång
Hjärtats sång
Och här står jag, en enkel man, utan stora och vackra ord
Visst, jag gör så gott jag kan men ibland
När mina ord är simpla och små,
Hur ska du veta då
Tvivlar du?
Undrar du?
Älskar du?
Är det säkert att du älskar mig?
Hör du kärlekens alla toner?
Klingar starkt och underbart, underbart
Är det säkert att du väntat mig?
Ser du kärlekens alla färger?
Skimrar starkt och underbart, underbart
Skräms du utav tystnaden, ska min stråke och min fiol Spela högt för kärleken,
Tvivlar du?
Undrar du?
Älskar du?
Är det säkert att du älskar mig? Hör du kärlekens alla toner?

Kalle Moraeus & Orsa Spelmän – Underbart
Helt underbart när p4 kan ge mig nya favoriter, man kan tro att den ger en hel del hopp till oss med alla tomma hjärtan när någon kan skriva något sånt här underbart.

Det kommer ordna sig.. Skjut på det...

Att skriva rubriker som innehåller orden formaldehyd och dricka verkar dra folks blickar mycket intressant..
Idag är vi tillbaka i ringen, boxas med omdömen, planeringar till min vikarie, utvärdering av det jag redan har gjort och en blind tro att det här kommer lösa sig..

Det här är varför man längtar ifrån 8-16 arbetet. Men jag har arbetat på mjölkgårdar, hästgårdar mm och dom är i grunden 24h arbete dock i ditt eget tempo, vissa saker måste ju bli gjorda helt enkelt bara.
Det här arbetet höjer axlarna till öronen och gör en sned och vind på många olika sätt, att arbeta på gård gör dig hård som marken du arbetar med.
Skitig ja, men inte mer stressad än nödvändigt. Det är något enormt terapeutiskt över att arbeta med skog, jord och djur. Du ser resultatet resa sig upp och du ser syftet med stora delar av ditt arbete. Ibland eller rätt ofta saknar just det här arbetet ett syfte, varför ska jag skriva 18 miljoner likadana dokument som uttrycker på ett vuxet sätt för barnen vad dom borde ha kunnat men de är lugnt de finns en chans än...Det finns alltid en chans, ända tills att du är 21 år.
Then you are kicked out och anses ha fått din chans.
Skolsystemet är udda, vi sorterar barnen i åldrar, istället för mognad. Efter antal månader under bältet istället för mängden kunskap barnet bär på. I say Why?

Varför inte se till att dom kan det dom ska innan dom går vidare? Det är få barn som kan exakt det dom ska när dom går från åk 6 till åk. 7.. Kom igen det är orealistiskt säger många, ja kanske för att dom har spurtat igenom 6 årskurser och missat saker längs vägen och då blir det stört omöjligt att fånga upp 6 års bortfall av kunskap under ett mycket intensivt år.

Ja vad säger man, någonstans måste man börja ändra världen, varför inte i skolan, en generation i taget kanske?

Jag har googlat på om man kan dricka formaldehyd..

Ja jag har googlat på om du kan dricka formaldehyd, bara av ren nyfikenhet, för Sherlock Holmes gjorde precis det. Rent fysisk skulle han ha dött, då formaldehyd bildas i kroppen när man dricker träsprit...
Men fiction är ett skönt avbrott när verkligheten är tom och tråkig..

En söndag kväll där livet går i minnen.
Man röker en cigg bara för att minnas hur röken steg ur våra munnar en kväll vid en stuga, månen sken ner över ett dis längsmed Revsundssjön. 2 månader sen var det. En början på ett rent lyckopiller. Men jag fick inget konstant recept bara en kort kur som nu är slut.
Men att älska mig gick inte alls som Wilmer X säger.

Jag kommer mig på att le åt saker min hund gör, för att i nästa ögonblick se sorgen och längtan i min blick när ett nytt minne ramlar ner. Äppelkakor, björnspårning i bil, varma armar som sluter om varandra alltså fan det finns hur mycket som helst. Jag erkänner för mig själv att jag längtar, saknar men längst in sparkar verkligheten in dörren och säger orden; aldrig igen.

Och dom svider lite olika mycket olika stunder på dygnet.
När jag longerar en busig häst, svider det inte särskilt mycket.
När jag står vid spegeln och ser på mig själv svider det som allra mest.
För jag ser en person som står lite mer ensam än innan, som saknar något och ser lite vilsen ut.

Så låt oss slå så hårt man kan mot hjärtat
Adele- One and Only and Someone like you. Kan det slå hårdare mot själen, men musik är förlösande och ja ni vet...

Så jag skriver, om små saker, små små saker som tar plats i mitt sinne. Tankar, scrap book memories. Ibland önskar jag att jag hade en hjärna som ville glömma. Men den tenderar att komma ihåg allt i efterhand.

Jag sjunger högt för mig själv, sitter kvar i bilen ett tag extra för att slippa gå in i lägenheten. Slippa vara tillbaka i en verklighet som inte är som den var förut.
Äter för att jag måste, märker först när maten når munnen hur hungrig jag är.
Sover 13h två dygn i rad, med en hjärna som är helt utmattad klockan tio på kvällen, vaknar med huvudvärk utan dess like. En välkommen smärta som är påtaglig och behandlingsbar.

Jag stirrar in i skärmen, flera minuter när jag skriver ner ett mail, ett mail som ska förklara att jag önskar han all den lycka han kan finna. Att jag inte är arg, men ledsen.
Skriver att jag vill inte att du svarar, ge mig inget hopp, inte ens en gnutta när inget finns.
Just kill it, all of IT.
För det är så över det kan bli.
En liten, liten bit av mig hoppas fortfarande, jag önskar att den kunde sluta och bara låta mig vara. Låt mig gå, vara ifred från det du minns och det du tänker snälla lilla hoppfulla du.
Det gör bara mer ont när du börjar säga med en tyst röst ; Men, men kanske... Nej inget kanske, sluta nu!
Alla är vi lite schizofrena, och speciellt vid sådana här tillfällen.
Never mind I find someone like you, I wish nothing but the best for you.

Sometimes it hurts instead.
Den elaka delen av mig blir arg när jag skriver av låttexter, what the fuck, duger inte dina egna ord?
Nej inte alltid.
För det går att koppla ihop med en djupare del av världen. En känslovärld vi alla upplevt någon gång.

Så varför inte avsluta likadant?

Oh man! Look at those cavemen go
It's the freakiest show
Take a look at the Lawman
Beating up the wrong guy
Oh man! Wonder if he'll ever know
He's in the best selling show
Is there life on Mars?

David Bowie

Hur små är våra tankar och problem egentligen inte i förhållande till resten av världen? Kanske kan man finna en tröst i det.

Jag har tänk på en katt..

Ilska rinner bort. Tårar torkar, men minnen, dom sitter kvar länge. Så även om jag inte gråter, även om jag inte är arg så skrapar minnena om lyckligare stunder fram och tillbaka....fram och tillbaka... och ömmar, smärtar. Dom orsakar en längtan utan rationella gränser.
Det är en medvetenhet om sakers slut som lyfter vad du har förlorat.
Jag hoppas att jag inte är ensam om den här tanken
Jag hoppas att någon annan än jag sitter och tänker just det, just nu eller imorgon eller kanske dagen efter det.

Jag tänker inte skriva minnena här, dom är magiska i sig och att bli tvungen att läsa dom i skrift, det gör slutet så tydligt.
Det är bättre om det får vara diffust en stund till så att själen orkar med verkligheten ett litet tag till.
Så att den sakta men säkert att inser att Never More är verkligheten...

Jag har funderat på ett års uppehåll från själva relationsscenen, men omvärderat tanken till att min partner ska vara min bästa vän, då måste man kanske börja där.. Verkligen se människor, tänka på människor som människor och inte som möjligheter till kärlek, familj, ångest mm.. Sen se vart livet för mig.

I sann Hanna Hellquist anda har jag tänkt tanken att skaffa katt.. Jag ska fundera ett par timmar till.. På katthår, kattlådor och livet med en pälsboll till i hemmet. Vad skulle jag döpa den till? You troligtvis, som i Pratchetts böcker, översatt kanske den skulle få heta Du.

Bent but not broken- point of no return.

Så är vi där, tre timmars sömn eller vila med stängda ögon. Jag har gråtit så att inga fler tårar finns och det är bara tomt, dött, jag njuter av arbetet..
Snälla distrahera mig. Snälla ge mig en lucka. Att andas i. Men jag kommer inte orka så mycket idag, hoppas det går bra.

Ikväll ska jag rensa ur mitt liv, igår rensade jag ur mitt "nät" från honom. Ni vet alla internet uppkopplingar, spotify, telefon ja allt tomt, har aldrig existerat eller kommer inte existera igen med hans närvaro.
Mitt liv är nu utan det där jag värderar högt, okej inte högre än mina vänner det går inte, men högre än mitt eget välmående vissa gånger.
Men igår satte jag ner foten, det här är inte den relation jag ville ha, jag vill ha ett kärleksfullt förhållande, men det är inte vad som fanns, det fanns tydligen ganska lite.. om man frågade den andre parten. Fine då får det vara för jag förtjänar bättre, fan så mycket bättre..

Nej in i klassen, glöm och dröm, fan att det är fredag!

Jag har inte tid...

Känner mig lite låg, deppig och sprang då på just det här med mindfulness, beeing in the moment osv..
Hela dagen har jag haft migrän från 12:00 till jag gick hem vid 16:30, APT möte avslutade dagen, låg trött och med migrän blev mötet ingen hit för mig. Jag vill inte ta på mig mer saker, vilket APT:er i verkligheten leder till, jag vill få beröm för det jag gör vilket man inte får när allt man kan säga när förslagen kommer är JAG HAR INTE TID..

Så låg och deppig har man pratat runt med folk, fortsatt låg och deppig, längtat efter en kram, lite bekräftelse och kärlek. Hunden har varit som ett plåster, inte velat lämna min sida, men jag tror hon känner mig mer än jag känner henne. Så hittade jag den där artikeln och det här citatet.

"We may know on some level that we’re angry but we probably don’t realize most of the time that we have an option not to be angry. We fantasize without any discernment of whether what we’re thinking about is making us happy or unhappy."

Oj oj, så slagvärdigt just nu. Låg som man är går man och tror att alla tycker att man är lat, elak och tjurig. "Hon som bara säger att hon inte har tid."
Att ens arbete inte räcker till, att sakerna vi gör med eleverna inte lär dom tillräckligt och att jag som lärare inte räcker till ens 10% av vad jag borde..


Snacka om fantasier som inte gör mig glad kan jag säga.

Kommentaren från chefen var faktiskt med en "rå men hjärtlig ton" som hon själv beskrev det " Är det de enda ni lär er att säga på dom där fackliga kurserna, att ni inte har tid?"
Jag sa att jag inte tog illa upp, men innerst inne gjorde jag nog det, jag säger ju att jag inte har tid för att jag inte har det.. För att jag vill att hon ska förstå det.

Anledningen varför jag inte har tid med annat är ju för att jag vill vara en bra lärare, lägga tiden på elevernas utveckling och lektioner, inte utvärderingar av min egen undervisning och kvalitetsgranskningar och annat pappersarbete... Jag väljer ju bort det jag inte hinner för att göra det jag tycker är viktigt.
Verkligheten skiljer sig ganska rejält från mina depp tankar, eleverna visar stor studiemotivation, dom ger så mycket dom kan och känner motivationen när vi börjar med nya områden.. Elever som tidigare inte tyckte om skolan, kände sig dumma eller liknande har sagt att dom gillar skolan nu.. Alla speciallösningar för elever, alla olika sätt att träna och lära sig... Verkligheten är en annan, jag är ambitiös som sjutton, nästan för ambitiös enligt mig själv, eleverna skulle förtjäna mer reflektionstid.. mer tid för att känna mindre stress.. Mer tid för att förstå hur bra dom faktiskt är! Och det skulle ge mig mer tid för att reflektera och fundera.
Kanske något att införa 15 minuters reflektion efter vissa lektioner, vad har vi klarat idag?
Vad ska ge oss själva en klapp på axeln för och vad kan vi nu?
Så vi kan deppiga dagar tänka tillbaka och se att det gick ju bra igår.
Se ytterligare en bra ide från läraren som säger att "Jag har inte tid" till mer pappersarbete... Kaching..

Friluftsliv för oss normala..

Ja jag har lust att starta en blogg som handlar om friluftsliv för oss som inte vill frysa i 2h varje dag i skidspåren för att orka åka runt hela helags en sportlovsvecka. Eller vi som tycker vandring sker i sin egen takt, inga monsterbestigningar av Keb eller andra höga toppar som kräver enormt mycket teknik och kunnighet.
En blogg för oss som köper saker som inte kostar skjortan utan nöjer oss med mellan alternativet för så aktiva är vi ändå inte..

Men så inser man att jag är en av få priviligerade, jag kan ha 2h friluftsliv utanför dörren. Jag behöver inte satsa allt på att just den där fjällturen ska bli magisk för det är då vi råkar vara ledig. Jag kan åka hem och återkomma nästa dag, för jag bor i det. Andra måste lämna sina fina lägenheter i stan, planera in en ledighet och satsa på bra väder... Tycker jag att det är dåligt väder väntar jag bara tills imorgon.

Idag hade snön ramlat ner, ett tunt lager och pudrat isen och skaren som täcker Lofsdalen just nu. Solen stack ut sin ljusa näsa så redan innan frukost blev det bestämt. Upp på fjället!
Vilket fjäll hade jag inte bestämt mig för, Sömlingshågna kändes lockande, men efter att öppnat dörren och sett vindarna som drog runt där så valde vi om och åkte upp mot Hovärken istället. Oftast är det ju så här, storm och regn på ena sol på den andra ^^.

Jag klädde på hunden, som efter en trimning med saxen är naken på bakdelen och baktassarna. Kollade igenom tassar och fick onda ögat av min hund.

Tydligen är inte röd fleece overall inne i terrier modet.

När vi kom upp låg vinden på så alla skalkläder följde med, men ingen ryggsäck (vilket jag ångrar!). Spåren var bortblåsta men det var helt underbart att bara ha vita vidder, stormande moln och berg runt sig. Inga gränser, det är som själen hittar ett helt annat lugn där uppe. Allt som stormar runt i sinnet bara lägger sig ner.

Jag inser hur obetydliga vi är, för bergen är vi enbart en sekund i deras verklighet, en sekund som inte betyder mycket. Deras stora massor märker knappt av de små fotavtryck vi lämnar, vinden som drar runt snön märker knappt av den där ensamma lilla själen. Kylan gör ingen skillnad på mig och renarna. Salza hittar också en helt annan glädje där uppe, hon och jag, helt ensamma med allt det där stora. Jag skrev nästan att det var vi mot allt det där stora, men vi har inte en chans mot allt det där, vi lever på nåder. Det vi får visat för oss, dom scener vi finner där ute. Dom visas inte för alla. Naturen kan ta lika mycket som den ger. Det gäller att spela med på dess vilkor, det är vad du har.

Med en liten susande terrier, lite klibbande snö under mina skidor och helt underbart bra skarsnö åkte vi över 4 km på 20 min, lätt nedförslut och medvind. Jag önskar att jag hade tagit med mig fika, bara för att få sätta sig ned och titta på allt. Se molnen dra förbi njuta av varmt kaffe och tystnaden. Men nu hade jag ju inte det.. Så nästa gång.

Efter en dryg halvtimma vände vi, skarsnön är inte snäll med hundens tassar så för att spara på henne valde jag att vända. Molnen började mörkna på ännu mer och vinden öka, så vi tog ett spår ner i skogen.
Vi hittade ett ripspår som vi följde, som blev tre ripspår som blev ännu fler ripspår. Jag blir glad av att se att det finns ripa, för det har varit tufft för dom i år.
Men vi fick inte upp några "levande" ripor. Salza är inte en fågelhund av klass.
Nere i skogen minskade vinden så vi kunde leka runt lite, titta på spår, växter, konstiga tallar.
Njuta av utsikten och längta efter kaffe.

Tystnaden i fjällskogen nu innan säsongen är slående, inte en skoter, inga barn skratt, inga människor. Bara vi, jag och en hund i röd fleece. Den lågt stående höstsolen som värmer ack så lite.
Någonstans kan jag förstå människor som inte tycker om friluftsliv, ja det är kallt, svettigt och jobbigt. Men det är också magiskt, okontrollerat, och helt beroende framkallande.
Du är bara mitt i hela det här stora, du får anpassa dig så fullständigt efter vad naturen vill ge dig. Du är så förbaskat obetydlig, alla är lika inför den stora naturen du har runt omkring dig. Här bryr sig ingen om din lön, ditt sociala liv, eller vem du är. Det är helt kravlöst, eller nästan, kravet är att du ska njuta och överleva.
En helt okontrollerad frihet. Tanken slår mig, varför packade jag inte en ryggsäck med all utrustning, sen är det bara att ge sig av, blunda och peka, inget kan stoppa dig. Gränslöst och gränslöst vackert. Lilla jag och verkligheten vem behöver mer?

Visst är stugvärmen alltid skön, och jag hade fått älska att dela det här sinneslugnet som träder in med någon. Men just där och just då, känns saker så fullständiga. Inga gränser, inga hinder, ingen som fokuserar på dig förutom du.

När jag får vara en liten del av det jag ser i naturen

Det är som själen tar ett djupt andetag

Lättar lite och inser

Det du stressar runt

Det är

Inte

Viktigt

Här

När modet sviktar att tro på det du ser, andas

Livet vandrar i bågar, människor kommer och går, men vissa, ja dom blir som kvar ett långt tag i samma båge som du.
När min hjärna inte vill tro på det jag känner, tro att det jag känner skulle vara bemött med samma känsla blir kaoset totalt. Jag behöver jorda, tänka mig ner till en klippa som pekar ut över en hemkär sjö. Tänka att vissa saker är bara som dom är, inte svårare eller enklare, dom bara är. Precis så kärleksfulla och tysta som du inte tror.

Att du tänkt på om vi kan bo ihop, att du längtar och undrar precis som jag, plötsligt dränks jag av allt det som jag känner. Det som gör att jag hade så gärna sett dig idag, nu, nyss. Kysst dig och krupit ner bredvid dig bara för att få vara där. Om så bara för 1h för att sen åka hem, längtande men lite lyckligare, lite mer omladdad än innan.

Allt bara dränker mig, som en ovetande om sin simförmåga kastar jag mig efter en livboj som inte finns, flyr mot torrare stränder i rädsla för vad vattnet kan bjuda på. Ibland behöver man bara stanna upp och flyta med en bit. Simma kan vi, det föds vi med, förmågan att våga testa den simförmågan är däremot utvecklingsbar.
Lämna det trygga boet för att satsa lite till.. Bränt barn skyr elden, ja men då får bränt barn frysa också.

Jag vill inte frysa, jag vill krypa in i hjärtat på elden, se den blåa varma lågan sluta sig kring mig en gång till. Och kanske denna gången, bränner den inte mig.