Se problemet, erkänn det och....

Rubriker

• "Kvinna skjuten på Umeå centralstation"

• "Flera döda i tumult i Egypten" protesterna fortsätter, för Egypten och även Syrien tog den arabiska våren inte slut.

• "Insektsgift i maten som dödade barnen", en indisk skola där 23 barn dog.

• "Massprotester runt om i USA", Trayvon Martin rättegångens slutspel.

• "Frisläppte Navalnyj lovar en hård kamp" - dömd till fem års fängelse, han har en månad på sig att bemöta domen och försöka ställa upp till Moskvas borgmästare. Med Putin lutande över sig... väntandes på att få slänga bort nyckeln till en mycket låst dörr.

Bilden som växer fram efter alla dessa rubriker, dom skriker ut sina meddelanden, är att ett människoliv är så otroligt lite värt.

Människor dör inte av naturliga orsaker, de dör pga att vi dödar dem. Med vi menar jag Homo Sapien Sapiens, arten som arbetar lika hårt med att utrota sig själv som vi försöker att utöka vårt antal.
Vad spelar dessa brio-barnvagnar, bilbarnstolar, villa, volvo för roll när det här är vad barnen sen kliver ut till. Det här är verkligheten för så otroligt många människor.

Vad är mitt liv värt?
Inte mycket så länge jag kan tolerera en värld som tolerar att en människas värde bestäms från dess etnicitet, kultur, födelseplats, kön och nationalitet.

Hur kan vi sitta och läsa rubriker som dessa, tänka till "Gud vad hemskt" och sen bläddra vidare, utan någon återkoppling till att det här är världen, den är där, precis utanför din dörr.
Ditt barn öppnar dörren säger Hej då och kliver rakt ut i den och uteliggaren på gatan lever i den hela tiden.

Gör skillnad, det är inte längre ett val för oss som har råd att öppna en dator och läsa det här inlägget. Lite skillnad idag kan göra större skillnad imorgon. En dag kanske vi har rubriker om hopp istället för rubriker om hur människor dödas av andra människor som en bonde skördar sin skörd.

What is reality?

Det är en fråga värd att snurra runt ett par ggr, vad är verkligheten?
Låt oss se på kravallerna i olika städer runt om i världen, ur vems perspektiv skapar vi verkligheten?

Rättsväsendet
Ur det här perspektivet blir kravaller, missnöjesyttringar som människor genomför en olaglig handling. Det är människor som medvetet gör fel och därför ska straffas enligt den lagbok vi gemensamt ska leva efter.

De som utför kravallerna
Fight the power, visa ditt missnöje, ingen lyssnar men om vi gör så här kanske någon lyssnar?
I den här verkligheten skapar vi våra egna regler, lagar för vad som är okej, materiell förstörelse, glopord, misshandel mot rättsmakten (aka. poliser, brandmän osv.) allt går att rättfärdiga i stunden. Det är vad som gäller, sen i efterhand kanske insikter infaller om hur rätt eller fel vissa handlingar faktiskt var...

Människorna som bor i området
Ur det här perspektivet finns det fler synpunkter..
OMG människorna förstör MINA saker, MINA bilar, MITT hem och det straffar mig som människa som inte har gjort något fel!

Eller....

Ett stöd, en förståelse för frustrationen och en önskan om att bli hörd..

Eller...

Mix and match vi är ju ändå människor, ingen sanning är konstant.

Men frågan är inte vilka olika verkligheter vi har snarare, what is reality?

Vart ligger verkligheten, är det rättsmakten som äger sanningen om vad som händer, eller är det människorna som lever i situationen?

Nu skulle ju säkert flera säga att "Ja... Men sanningen ligger någonstans mitt i mellan!?"

Okej då byter vi scenario...

Afghanistan

Vem äger sanningen? USA, Al-qaida, rebellerna, terroristerna? Vem är vad och vem äger sanningen?

Vad skiljer en rebell från en terrorist?
Väpnat våld?
Motiv?
Eller bara vem som försöker äga sanningen?

Jag stödjer inte någon typ av våld men är fascinerad av hur lätt en rebell kan bli en terrorist...
Eller är alla rebeller terrorister? Är det vad vi ska kalla alla som väljer att visa missnöje mot ledande makter i ett samhälle?

Idag är det bara massor av frågor och inga svar.. Men ordet rebell och revolution har en positiv klang i många historieböcker med tanke på de förändringar som kom i spåren av alla dessa människor, jag tror aldrig att ordet terrorist kommer få samma betydelse.
Over and Out

Jag vill stanna men det kliar i mig...

Imorgon lämnar jag Umeå igen, alltid lite samma tomma känsla av att man borde bosätta sig här..
Livet borde få fortsätta här, med mina vänner och alla gamla minnen. Lämna fjällen och bergen för den här tiden...

Alla dom här tankarna gör att jag får mer och mer panik inför när det är dax att åka igen, jag vill bara komma iväg snabbare. För jag hade lätt stannat. Stannat i Umeå för ett par år till..
Nu kliar det i mig, imorgon klockan sju kommer jag inte kunna komma iväg tillräckligt snabbt, innan jag får andra tankar och ideer om hur livet skulle kunna vara.

Oftast känns ju tanken att flytta någonstans oftast som en rosa fluffig dröm om hur livet skulle kunna vara, men jag har ju faktiskt bott i den här staden innan... Jag vet även hur det är i mars när isen ligger tät på gatorna och man bara halkar runt.. Eller i November när jag längtar efter 1m snö, decembermörkret är inte heller den bästa perioden.

Jag flyttade ju härifrån i längtan efter mer vildmark, jag valde därför att bosätta mig i den ultimata vildmarken... Nu önskar jag att mitt hem och fjäll låg mycket närmare den här staden.
Vi får väl se vad som händer helt enkelt...

Just nu kliar det i mig, imorgon åker jag för att om två dagar längta tillbaka hit och till alla människor.

See you soon people!

Heart, body and mind.

Semestern kröp in, en mjuk känsla av päls, luddet lade sig ner runt min hjärna, smekte den lugnt till ett stadie av ignorans sällan skådat.

Ignorans kring vad som händer sen, för vem tänker på framtiden när nuet fyller upp varenda cell i din kropp.

I vissa stunder av den här fluffiga världen där varenda dag inte räknas, när varje minut eller timme inte har "något som måste göras" saknar jag stunder när min existens hade lite mer mening. Just nu existerar jag enbart för mig själv, jag har inget jobb, inga måsten och ingen mening förutom att vakna varje dag och genomleva ytterligare en dag av intet..

Eller det blir ju aldrig intet, det blir något eller mycket litet, inget planerat och inget jag verkligen måste genomföra, ingen effektivitet och ingen utmaning. Jag letar just nu efter det, en utmaning som jag kan känna ger mig lite mer av värde, något som gör att min existens just idag är viktig och kommer fortsätta vara viktig för mig. En utmaning som pressar mig lite vidare i vem jag är utan att vara för lätt...

Jag är inte gjord för att vara ledig, sökandes och undrande över vad jag ska göra nästa dag, låt mig arbeta och utmanas igen. Men nu är det bara 1 månad och 10 dagar kvar av min semester så snart måste jag väl vara i andra ändan igen ;).

Helt plötsligt förstår jag vart min impulsiva sida kommer ifrån, den del som ständigt ser en ledig helg, vecka eller liknande och tänker "Nu måste vi resa, vi måste åka...!" Rastlösheten pyr ur en en eld av sökande av något annat som kan fylla upp de tysta stunderna jag aldrig vill höra eller ha. Helt plötsligt flammar en stark önskan om förändring fram, för verkligheten räcker inte till som den är just nu. Sökandes, letandes vandrar man runt tills det inte längre går att gräva i dom gamla spåren.

Ge mig obanad mark och släpp lös mig, låt mig finna det som ni inte sett ännu, njuta av en detalj i det vi alla missar när vi springer från punkt A till B för att tillfredsställa våra instinkter av hem och trygghet. Jag har redan tillfredsställt behoven av trygghet så jag kan göra annat...

Föd mitt sinne med adrenalin, låt mitt hjärta pumpa hårdare för kicken av frihet.

Ge mig höjden och djupen av den mänskliga själen.

Ge mig sorgen och förlusten.

Visa mig hur depraverade vi i grunden är.

Låt mig smaka era ljuva läppar av äventyr och lust.

Låt mig hänföras av era klara blickar och se en del av er verklighet innan jag försvinner igen.

Visa mig vad som ingen annan ser, jag kommer inget att säga jag lovar.

För snart återvänder jag från en värld dränkt i ideologier och idéer till mitt hem där tanken har plats.

Plats att växa, längta tillbaka och se en annan skönhet.

För visst semestrar jag här i den kittel av liv som världen är. 

Men på något sätt känns mitt hem isolerat från detta. Mitt tysta rum i kanten av ett berg, i djupet av en skog där lugnet sätter klorna djupt i dig för att enbart släppa dig när rastlösheten efter resten av världen blir alltför stor...

And then we run...

Mumford & Sons – Hopeless Wanderer