And my heart beats

...huvudet har ett vakum, ett totalt dimmigt litet hål som sakta äter upp mig. Mina ögon observerar inte längre, allt är avtrubbat och livet saknar på något sätt luft.

Jag håller andan veckan går, sakta, förbi... Ibland kan jag få en sipp av luft för att sen åter sjunka in i det vakum mitt liv har blivit.
Arbete för arbetets skull, själsdödande, kliver in i klassrummet, andas in och andas ut.
Stiger in i nuet, utanför den dörren finns inget annat, i mitt huvud finns bara jag och mina elever. Vi pratar om människor, djur, livet och hur provet nästa vecka ska gå. Hur vi alla har våra små saker som påverkar oss.

Ser jag ett skratt kliva över era ansikten har jag lyckats och jag lyckas om och om igen. Plötsligt är tiden slut och sinnet slutar åter igen fungera, håller andan, kliver från min scen in i det där andra.

Sittandes i min isolation vid skrivbordet längtar jag tills jag kan få kliva in igen, känna hur ni fascineras av min enmansshow en stund. Hur ni tålmodigt står ut med mina förklaringar, försöker lära er saker som kan verka helt oviktiga... Hur jag betalar er tillbaka genom att tålmodigt stå ut med frågor kring det ni inte hörde, för instagram, twitter eller facebook erbjöd något bättre.

Och däremellan slår mitt hjärta, men jag är aldrig så mycket i nuet som när jag står framför 20 studerande ögon, någonstans mellan gud och djävul.. Jag äger stunden, men det är bara för att ni ger mig den.
Att vara lärare är att vara skådespelare och att vara sig själv samtidigt. En magisk kombination av "människa" och "purfekt rollmodell".. och när eleverna varnar biologi läraren under sexualkunskapen att man får akta sig så man inte framstår som en sexgalning...
Då ler du bara tyst en stund...

För jag vill ju bara vara vacker....

Susar runt utan underkläder, jag vet att jag måste åka in och ta ut pengar, troligtvis måste jag handla på ICA också. Suckar tungt över det aber detta kommer medföra. Först måste jag ju åtminstone fläta håret. För jag vill ju inte se ut som en afghan i en vindtunnel.
Under tiden jag flätar detta lååånga aber av hår blänger jag surt på mina ögonbryn. De stämmer inte, allt ser skevt ut. Faan jaha då måste jag plocka ögonbrynen också. Svidandes svärandes och efter ett tag nästan på jakt efter en sax och en tuschpenna så konstaterar jag att nu ser ansiktet jämnare ut. För jag vill inte se ut att ha fått en stroke innan jag fyllt 30.

Ut från toaletten, flätat hår och svidande ögonbryn. Nej just det ja, jag måste ju ha linser också, men vänta var inte min BH där inne? Det finns flera BH:ar, obekväma sådana som jag inte tänker ha idag, så vart är den sköna BH:n? Den som mest funkar som en skärm för att brösten inte ska svinga fritt och visa allt för tydliga bröstvårtor. Gömd på arbetsstolen hittas denna skärm mellan mig och resten av världen. För jag vill ju verka "normal" och inte se ut som en mjölkko på sommarbete.

Början på underkläder hittad, det är inte en jeansdag, det är en tights dag och till dom en stor skön tröja som inte behöver visa så mycket. Jag skall ju bara på affären övertalar jag mig själv.
Hittar en lagom stor tröja, men hade ju helt glömt det här med linser, tvingar in dessa ibland smått irriterande plastbitar i mina ögon och konstaterar att jag fortfarande har en look av förvirrad flätad pudel.

Håret får en omflätning nu när synen är återställd, dax för avfärd till metropolen, men stop! Nej det här går inte, tröjan jag har valt slutar precis över rumpan, och jag orkar inte ha människor stirrandes på min icke befintliga derrière runt hela ICA-butiken. Av med alla ytterkläder, sliter av mig denna förargliga överdel och hittar en längre skjorta.. För jag vill inte bara bli sedd som ett sexobjekt.

Så nu är hedern bevarad även i tights, fram med regnkläder, raggsockar och läderkängor, scarfs och mössa. Ica nästa och det bara efter 35 minuter... för jag vill ju bara vara vacker.

Dont let it.... get you...

Låt inte tankarna äta upp dig

Tappa inte ditt förtroende för mänskligheten

Låt inte ditt hjärta vara tungt

Det här är inte slutet

Vi finns nu 

Men imorgon går solen fortfarande upp

Dränk inte livet i tystnad

Låt inte ensamheten tynga dig

Det är bara tid det kommer att passera

Fortsätt, försök andas och se skönheten i ditt liv, se styrkan som jag ser i dig.

Leta inte efter kärlek i ansikten eller platser, det är i dig du kommer finna den

Se styrkan i den krusade ytan under dina fötter

När du går över vatten djupare än du trodde du skulle klara

Lägg inte din tillit i väggar, för väggar kommer krossa dig när dom faller.

// ett hopplock av Ray LaMontagne Be here Now och mina egna tankar.

för jag ska försöka att göra precis just så.. och inte lägga min tilltro till väggar som kan falla.

Sakna, glädjas och acceptera... som livet är för det mesta..

Den här musiken är kvällens mood setter.
För ikväll saknar jag någon, någon som jag inte borde sakna, någon som inte borde tänka på att den är saknad.
Men oftast är jag den som reser bort, lämnar, byter miljö, men nu är det någon annan i en helt annan del av världen.

Saken är den att milen mellan oss känns, dom skaver som en dåligt anpassad sko. Tillslut kommer det börja blöda igenom innan det kan läka ihop runt allt det här som skaver.
Så det får skava, jag får längta och vara lite ledsen, en dag kanske vi ses igen. Vem vet när det sker igen.

Men samtidigt vet jag att jag alltid kommit hem från resor som en ändrad människa, med helt andra prioriteringar, dom som är hemma har inte alltid passat i den nya världen jag upplevt.
Det är som att du vet en hemlighet ingen annan gör, det blir så svårt att anpassa sig igen till den världen.
Nu kommer jag vara den där världen som står utanför kunskapen, det där som inte passar och så avslutas saker, eller det är det jag är mest rädd för.

Förändringar som leder till att den jag saknat inte längre är den jag längtade efter, eller att jag inte är den som någon en gång letat efter. Inombords försöker jag att acceptera den tanken, att svälja den sura läxan.

Så vad försöker jag säga?
Att jag längtar, att jag räds för hur saker kommer bli sen, att jag tror något kommer förändras, att jag försöker glädjas för någon annan, att jag försöker acceptera hur saker kan bli.

Någon typ av förändring pågår, inom mig...

Något stämmer inte, det ömmar i själen, kliar i gamla sår, jag känner mig orolig, nervös och öm i själen.
Om jag sitter still för länge springer det ikapp mig.
Det gäller att hålla igång, gör något, hela tiden...
Kom ihåg att äta, fast att du inte är hungrig.
Kom ihåg att sova fast att du inte är trött..

Stå  inte still
Sitt inte stilla utan att ha något i dina händer.
Tänk inte
Låt inte saker komma ikapp.
Min hjärna springer från något och jag ser inte vad det är.
Jag vet inte längre, kan jag gömma mig ifrån det?

Varför känns rädslan för det okända som förföljer mig som störst i ensamhet?
Varför dränker sorlet av andra människor ut tanken som försöker väcka mig.
Jag letar i alla gamla hål
Ligger det här?
Är de det här jag inte orkar med längre?
Är det detta jag saknar?
Men inget räcker till, den finns fortfarande där.

En ömmande kliande känsla i magen.
Som en obehandlad sorg som väntar på att sticka till och lämna mig i ruiner av mig själv.
Jag kan inte vara lycklig för jag kan inte slappna av.
Det är sekunder av lycka sen ligger tanken där igen.

Ogripbar töjer den mitt sinne
Äter mitt psyke
Och jag kan inget göra förrän den bestämmer för att visa sitt riktiga ansikte.
Är det...
Ensamhet?
Sorg?
Misslyckande?
Alla er borde jag känna igen...
Så det kan inte vara ni.
Vad är du som försöker äta mig och dödar mitt fokus.

Kom fram
Snälla... för jag måste få vila snart.

Som det är ibland så hamnade jag just här...I ett hus i skogens slut.

En gång i tiden bodde en ensam ung kvinna i en liten by.
Den lilla byn låg under de höga molnen, på kanten av en bergssida med en klar kall sjö som speglade livet hos alla de människor som andades den kalla luften där under molnen.
Oftast var sjön blank, lugn, aldrig varm nog för ett bad men en livsgivande källa för de ömma själar som speglades varje dag i dess djup.
De som gjort ont, väntade på isen innan de vandrade ner till sjön, som för att fly från de onda de själva såg där i vattnet. Isarna kom och gick, bar människorna under den bistra vintern till bergen på den andra sidan.
På våren brast den upp, bar med sig resterna efter en lång vinter och rensade den lilla byn från mörker.

Men en dag flyttade den unga kvinnan, sjöns vatten fylldes av vindar, den svalde själar som försökte vandra över dess tunna isar.
Den unga kvinnan försvann, flyttade till en by som fylldes av en stjärnklar himmel i ett hus i skogens slut.

Huset, kallt, tomt och slitet hade saknat en själ i många månader. Tyst varje morgon klev hon upp. Tände i köksspisen och tittade ut över ängarna som rann ner mot den stora sjön långt borta. Sakta började värmen stiga i huset, husflugor och spindlar delade med sig sin varma närvaro och påminde om vackra sommardagar igen.

Tyst tjänade kvinnan huset en tid, för att en dag komma hem och se huset leva igen. Där under stjärnhimlen, på en snöfylld trapp, i skogens slut stillnade äntligen den klara sjöns vatten och lugnet sänkte sig. Tyst satt hon kvar och såg åter livet klart.

"Som det är ibland hamnade jag just här..." tänkte hon tyst.

Bucket lists, bra eller ej?

Jag satt idag på facebook som så många gånger innan, såg en väns foton från hennes "bucket list" och blev lite avundsjuk. Tanken satte sig att det där måste jag också ha!

Efter lite googlande runt hamnade jag här: Bucket List .
Något slog mig då, att det var så otroligt många "normala saker" som stod på vissa människors bucket lists.

• Se norrsken 
• Kyssa sin pojkvän när klockan slog 12 på nyår
• Färga håret i en annan färg
• Tatuera sig
• Simma med/se delfiner
• Gifta sig
• Donera blod

Osv....

Alltså.. Av alla dom sakerna som står här har jag ju redan gjort alla utom två. Gifta mig kommer nog inte in på listan.
Därför blir jag fundersam. Vad är syftet med listan när jag redan gjort så otroligt många roliga saker.

Tänk om jag begränsar mig själv genom en lista, tänk om jag siktar in mig på ett mål och sen dyker massor av andra chanser upp och jag tar inte dom vilket gör att jag missar saker som kanske skulle stå på min Bucket List!
Läskig tanke!

Så jag hamnar någonstans i mina tankar att jag kanske ska lista saker som jag tycker varit häftiga som jag gjort, istället för att lista saker som jag vill göra... För att inte glömma alla dom häftiga sakerna man redan klarat av.

Det här krävs lite tanke...

Här kommer ett utkast över mina bästa upplevelser.

• Arktisk ekologi kursen i Abisko
• Bodö resan med tumlare, trålfiske och Artfjällets grottor.
• Se delfiner i Röda Havet med min lilla syster.
• Vara fodervärd åt Stjärna i 8 månader
• Att äga hund, Salza och Tösen.
• Alla helt Underbara människor runt om i världen! Umeå (så klart), Halmstad, Dublin, Edinburgh, osv osv
• Resa utomlands ensam!
• Sticka på festival ensam!
• Roadtripar 1 (Lofsdalen, Växjö, Halmstad, Jönköping) och 2 (Lofsdalen, Dalarna, Gräsö, Gotland, och upp igen och mycket tältboende.)
• Alla härliga vandringar med och utan sällskap.
• Schamanträffarna
• Läsa Religion med alla smarta människor.
• Alla underbara turer upp till Umeå igen, mitt andra hem...
• Midnattspromenad på isen i Lofsdalen med -25 grader runtom mig och norrsken.
• Skoterturer på fjället.
• Fiske i Hemsjön en spegelblank sommarkväll.
• Längdskidsturer på fjället en molnfri dag.
• Se vilda russ på Lojsta Hed.

 Det är svårt att förklara vissa upplevelser som pågår under en sån lång tid som vissa av mina studier har gjort, men jag älskade verkligen att läsa på universitetet. Bli utmanad och känna att jag lär mig nya saker, men mest att få debattera med människor med så många olika åsikter.

Men en sak är säker, det måste bli mer resor utomlands. Central Europa nästa eller ska vi åka mer utanför det trygga EU kanske?
Vi får väll se, först ska vi byta jobb och flytta till det nya boendet. Ett äventyr i sig!
Jag tror jag lämnar min Bucket List till att bli ifylld i efterhand, för jag vet ju inte vad jag vill förrän jag redan har gjort det!

Vi håller nog på den gamla stilen, säg aldrig nej till ett erbjudande! Jag tar chansen när den kommer!