Jag e int bitter.. Grodor!

News; Jag ger upp, framöver dejtar vi inte för att på något sätt tro att den rätte existerar. Ska jag leva ensam så tänker jag åtminstone ha kul på vägen till ålderdom..
Visst jag gillar grodor men nu får det vara nog med pussande av grodor i väntan på prinsar.

Jag tror inte längre på prinsar, bara grodor, tills motsatsen är bevisad.
Det är inget fel på grodor och jag har aldrig varit rojalist!
Over and out.

Jag önskar att jag kunde tycka synd om mig själv..

Jag önskar att jag kunde ärligt tycka synd om mig själv.
Att jag skulle kunna se att det finns en riktig anledning att gnälla eller klaga.
Visst gnäller jag över mitt jobb, men jag har ett och ser egentligen bara hur det kan bli bättre och roligare.
Visst gnäller jag över mitt hem med våningssäng och lägenhet utan egna möbler, men jag har tak över huvudet och rent vatten i kranen.

Visst gnäller jag mycket över det som kanske i bästa fall kan kallas för mitt kärleksliv, men sanningen är att jag har (haft) ett mer än en gång i mitt liv och mina vänner väger upp så mycket av det jag saknar.

Mitt liv har en mening utanför de mest basala behoven, jag behöver inte kämpa varje dag för att klara min överlevnad.
Jag hatar känslan av att sparka på er alla er där ute som kämpar för er överlevnad, som troligtvis inte ens kan läsa det här,  på smalbenen och gnälla över det jag har.

Mitt liv har aldrig varit under svältgränsen, jag har aldrig frusit och inte kunnat välja att värma mig, jag har aldrig stått utanför det sociala skyddsnätet som en god ekonomi innebär. Jag vet ingenting om ert liv eller er kamp.
Men jag vet att det säkert finns dom som vill byta och ha en god utbildning, arbete, ett hem och en bil.

Jag hör ibland om mina äldre släktingars historier om svält, misshandel, misär och krig, vi är finnar så det finns nog en hel del rejält supande också i bakgrunden. Men jag kan inte sätta in mig i en värld där barnen svälter ihjäl, där vart annat barn dör inom ett par år efter födseln eller där våldet är en vana.

Jag har tur, jag inser det, tur att jag är född där jag är och att det finns en möjlighet att skapa det jag vill.
Jag kan därför inte förneka flyktingar det här livet, jag kan inte förstå hur någon skulle kunna förneka er chansen att skapa något nytt.

Hur ska man kunna försvara att hålla alla dessa fördelar som det här landet innebär helt för sig själv och basera det helt på vart en människa är född? Det hade likaväl kunnat vara jag.
Sverigedemokrater, jag önskar att ni var födda i Afghanistan år 2000. Det hade ni förtjänat.

Don't let me get you..

Alla här vet vid det här laget att ett antal personer har passerat den här dörren och ingen har blivit kvar särskilt länge. Men jag hatar när jag börjar skymta ett mönster.

Mönstret är så som följer.
The happy moment
 Flörtande som får öronen att rodna. Man är social, det är peppande som fan och mitt självförtroende skjuter något extremt i höjden av allt det intresse som visas. Vi pratar eller skriver i mängder, jag får tydligt förklarat för mig att wow, du är verkligen någon jag gillar och vill lära känna mer. Det finns ingen mer intressant person just då i det ögonblicket verkar det som..
Vilket i min cyniska hjärna just nu betyder ungefär detsamma som "Låt mig klä av dig naken och leka lite i mörkret."

The almost happy moment
Det här stadiet inträder efter 2 eller kanske 3 träffar, efter the first sexual contact, vi ses, leker som barn i sängen, träffar vänner och hittar på äventyr. Det här stadiet kan pågå i 1-2 veckor eller nästan 1-3 månader.
Efterhand börjar man inse att okej, det där beteendet var kanske inte helt okej, men jag kan acceptera det för jag tycker om personen.
I regel är jag mer tolerant än jag borde, vilket jag har lärt mig den hårda vägen. När dom "inte-helt-okej" beteendena är fler än dom "okej-beteendena" har jag numera lärt mig att säga ifrån.
Vill ni ha exempel?
Nej det är inte okej att...

• Låta mig åka 30 mil för att sen vara barnvakt åt någon som är sjukt bakis och sen ska hänga med sina vänner.
• Låta mig åka 30 mil för att sen låta saker krypa fram om hur synd det är om honom att han inte känner något längre.
• Backa ur att träffa min familj/vänner en kvart innan.
• Spendera alla morgnar (klockan 4) från maj-oktober i skogen.
• "Glömma" bort min födelsedag och allahjärtansdag, samma år.
• Inte dyka upp på fester hos mig när så förväntas av alla mina vänner
• Bara sticka för ett nytt säsongsarbete utan att säga "hej då" när pendlingsavstådet är 1h och snabbt ökar till 6h.
• Använda mig som booty-call när man själv kan röra på häcken precis lika mycket som jag.
• Låta mig hämta upp dig 30 mil hemifrån för att du inte riktigt hade tänkt igenom hur du skulle ta dig upp till mig.
• Ljuga friskt om hur man avslutar saker för "min skull", jag är inte dum i huvudet, jag hade avslutat det själv för "min skull" om jag velat..
• Avsluta ett förhållande och packa alla mina saker åt mig i vår gemensamma lägenhet innan jag kommit hem.
• Dra den fina lögnen om varför vi bara ses hos mig när du jobbar utomlands och har en lägenhet i en mellanstorstad i södra Sverige, jag fattar också att du är gift..
• Låta det ta två veckor innan det kryper fram att det inte "klickade".
• Först ljuga om att man är bortrest när man hör av sig efter 4år och börjar flörta när man egentligen sitter i fängelse och sen tro att det ska finnas ett stabilt förtroende mellan varandra, när man missar en sådan liten detalj..
• Tro att det ultimata livet för mig är: hemmafru i en lägenhet i stockholms innerstad, sen fixa lägenheten efter att vi har avbrutit relationen och återkomma 5 månader senare med kommentaren "Jag gjorde ju allt för din skull!".. Mm men det här med kommunikation mellan varandra det kanska också ska fungera?

Det värsta är att det här är bara början..  Jag brukar ju säga att mitt liv ska vara en bok, efterhand inser jag att den här boken hade jag faktiskt vilja läsa just nu. Alla dom här sakerna är absolut inte från samma man, det är ett hopplock av flera och jag bara kände att det kanske skulle behöva luftas lite exakt vad en kvinna kan ha upplevt innan hon fyller 30..

Och jag har känslan av att det här är bara början, bring it on..

The very sad moment
Den finns alltid där, när man börjar känna tvivel över den andres känslor och hur seriös personen faktiskt är i sina intressen. Jag har faktiskt i alla mina "påbörjade-relationer/dejtande" de senaste 3 åren varit väldigt tydlig med att det är något seriöst jag är intresserad av och inget annat.
I början funderade jag mycket om jag var psyksjuk som började tvivla så snabbt vissa gånger på den andres intentioner, beteenden som absolut inte är okej, känslor som inte visas osv..
Men jag har lärt mig just under det här året, att den där första tvivlande känslan har en sund grund. Det är bara att dra isär fluff fluff gardinerna och ta ett steg tillbaka för att se lite klarare.
Jag försöker verkligen låta folk vara dem som de faktiskt är, jag blir galen om människor ska ändra på mig så varför skulle jag ändra på någon annan.

Sen kan det börja gå utför, i regel har man ju börjat bygga upp rätt många bra känslor till den här personen i det här stadiet.
Jag vill inte se, jag drar mig ifrån att skåda verkligheten i solljuset. Istället offrar man lite till av sin personlighet, mår lite sämre, tar skulden på sina egna axlar. Tills det inte går längre..
Det kommer ett stadie när motståndet är större än vinsten av att offra lite mer av sig själv. Då sätter man ner foten.
Försöker vara vuxen, försöker ta ett vuxet samtal med den andre och alla gånger utom en, har jag haft rätt. Det är något som inte stämmer..
Sen står du där P!nk – Please Don't Leave Me

Jag önskar att jag kunde vara Drama queen, arg, skrikandes och hatandes över att ha blivit så totalt lurad. Men jag gillar ju faktiskt dessa människor och vill inte tro det om dem. Accepterar jag att någon lurat mig, då är det jag som ska skämmas, det var jag som lät mig bli lurad.
Det dessutom av en människa som jag vill tro hade ärliga känslor för mig, nej jag blir aldrig en drama queen.
Inte förrän efteråt.. För mig själv..

Jag är inte rädd längre för vad ni ska se, kom och titta

Det här inlägget ska egentligen handla om hur bra jag trivs med mitt liv just nu, jag har spenderat 1 vecka med att vara sjuk och samtidigt försöka lägga en hel del tid på att träffa en underbar människa som nu har lämnat fjällvärlden. Bara för att ta vara på tiden innan den sprungit bort tillsammans med det instormande smältvattnet som rör om och ändrar om i världen runt oss.

Vilket känns som en humoristisk sak att säga när jag nästan bara har legat i sängen och kvidit av smärta.
Nu är jag behandlad mot min magkatarr, friskare, rastlös och irriterar mig mer på min ensamhet än jag gjorde som stackars sjukling.

Allt skriker vår här, snön rinner bort, fåglarna skriker ut sitt habegär i varje buske och i min kropp kliar det efter nya äventyr och jag blir bara mer och mer rastlös för varje plusgrad. Varje gång väderkartan kommer upp tittar jag på alla andra länder och tänker, men dit då, dit kanske vi ska resa.. Eller dit! Så jag missar nästan alltid vilket väder vi ska få om det inte bara är lokala väderrapporter.

Men i den här rastlösheten finns det ändå en trygghet i mig själv, jag ser tillbaka på de två senaste vårarna jag har varit här och inser att jag mer och mer börjar uppskatta mig själv. När jag lyckas med det då kan jag dessutom reflektera över alla andra människor runtom mig på ett annat sätt. En lärare har svårt att inte se alla människor som projekt som kan behöva lite hjälp och stöd för att "bli något".

Men jag känner mer och mer att jag fascineras av alla människor jag möter, alla dessa personligheter och historier som finns där, jag ser dom som faktiska personer och inte som projekt.
Vissa mer än fascinerar, dom trollbinder och jag kan inte sluta att vilja veta hur dom tänker, hur deras tankar vandrar och vad som får dom att vara dom. Jag som inte har något tålamod brukar ju då ta chansen att fråga ;).

Nej när man slutar vara rädd, och slutar tänka och lägga onödig tid på alla dessa tankar kring sig själv och hur andra ser på mig som person då hinner man plötsligt att se det där andra som finns runt omkring. Och vem vet vad som döljer sig i gruppen av människor.
En dag kanske det är ett annat hjärta där som vill dela allt det jag tänker och gör. Vilket är en hel del om jag ska vara ärlig..

Tomas Andersson Wij – Oroshjärta

Våren 2004...Min farmor

Under våren 2004 spenderade jag min påsk i Torup med min farmor. Hon levde fortfarande då och jag var 17 futtiga år.
Idag när jag ser blommor och slås av lusten att skissa dessa blommor fastnar alltid mina tankar hos henne.
För det var vad jag gjorde den där påsken, tecknade, jag kommer så väl ihåg hur jag letade bland alla hennes blommor och fastnade för en tunn tanig liten blomma, inte mer än ett strå med en ljuslila klocka längst upp. Så jag satt där i timmar, med den gamla klockan högt tickande i mina öron, med en doft av gamla böcker och ett varmt levande hus strömmande runt mig.
¨
Farmor var då så dålig att hon rörde sig med rullator men hon fick fortfarande bo hemma. Jag skäms nästan efteråt att jag inte förstod bättre och tog tillvara på tiden med den här underbara kvinnan. Visst förstod hon säkert att en 17 årig tjej hellre hade busat runt med dom andra tonåringarna och festat vilt alla kvällar på påsklovet.

Jag älskar att komma ihåg henne i trädgården, plockandes bort döda blommor med försiktiga fingrar, hur hon kunde namnge varje växt i sin trädgård och komma ihåg vad som växte där förra året. Hur hon gick runt med en vattenkanna bland sina stora hibiskusar i vardagsrummet och varnade oss för att pilla för mycket på blommorna som då kunde ramla av.
Eller hennes vävstol på övervåningen, där hon vävde alla dessa stora bonader, med små gubbar och vackra färgade stråk, en del så mörka och hemska och andra ljusa och glada.
Jag kommer så väl ihåg en stor läderinbunden bok, den om djurens alla sjukdomar, den står hos min far nu. Pärmarna är slitna men vackra, pappret är otroligt tunt och kan nog beskrivas som min bibel i unga år.
Ja jag sörjer att jag inte tog vara på den tiden mer men jag tror hon förstod, min farmor förstod mer än man trodde.

Jag skulle kunna skriva i timmar om hur spännande det var som barn att kliva ner i hennes källare, hur svalt och kallt det var, hur lukten av källare vällde över dig. När hela familjen sov över spenderade vi barn timmar under kvällarna och hittade på läskiga historier om saker som gömde sig i mörkret. Eller jag kunde hitta på historier och mina syskon fick bli rädda, vi skämtade om hur brorsans "råttfälle-säng" skulle slå ihop om natten och sluka honom. Eller hur den stora skrämmande hunden skulle komma krypande i mörkret.
Och alla sov vi där nere i källaren under dom manglade lakanen tysta som möss tills solen kröp fram och väckte oss med ljud från övervåningen. Doften av kaffe och farmor i sina skor som smög lite försiktigt runt på övervåningen.

Det är konstigt hur detaljer som träskor fastnar i huvudet, men jag kommer så väl ihåg dom, farmors träskor, vita med gummisula. Hur hon gick klädd i kjol, blus och strumpbyxor, jag kommer speciellt ihåg dom blåa kjolarna med de vita blusarna. De tunna strumpbyxorna runt hennes smala ben. Hur tunn hon blev efterhand i blusarna och hur hon nästan försvann mot slutet.
 
Vem var då min farmor, hon var en kvinna som tillsammans med min farfar arrenderade mark och drev lantbruk med massor av olika djur i många år. Jag kommer ihåg bilder ifrån när hon var yngre, och vi är rätt lika, långa men ändå inte taniga. Hon uppfostrade fem barn, förlorade sin äldsta son i cancer och skiljde sig senare från sin man. Hon var otroligt jordnära i mina ögon, bestämd men ändå förlåtande. Varför skulle annars lillebror komma undan med att äta köttbullar när vi andra fick fisk? Det fanns inte en enda växt hon inte kunde få att blomma om och om igen i sitt hem.
När vissa har gröna fingrar då måste den kvinnan ha haft ett grönt hjärta som blommade ikapp med växterna i hennes hem. Min farmor var nog min hjälte när jag var yngre, men jag har inte insett det förrän nu när jag är äldre.
Ibland försöker jag bortse ifrån att hon var helt klar i huvudet i slutet, när kroppen inte orkade längre. Det känns som ett grymt straff som hon inte förtjänade i slutet av livet.


Eller att jag inte var ner på begravningen, jag har varit ner till gravstenen i efterhand och bett om ursäkt. Den är där hennes äldsta son ligger så jag tror jag skulle kunna hitta dit i sömnen. Vi har varit där så många gånger tillsammans, jag, mina syskon, och farmor, bytt blommor och pratat med kyrkogårdsvaktmästaren. Sist jag var ner verkade han känna igen mig, han tittade länge på mig och verkade fundera på vart han sett mig innan.

Men idag 9 år senare kan jag verkligen uppskatta min farmor, mer än vad jag gjorde som upprorisk 17 åring med en stor frihetslust.
Jag hoppas att jag ärvt mer hennes namn och att jag kanske kan vara lika vis och ha samma tålamod när jag blir gammal.

Martha Tilston – Milkmaid