Vi sa.

Vi skrattade och pratade över telefon under en timmes tid.
Sa till dig att du kan inte få några löften på papper om vad vi är för varandra. Frågan kom om det kanske kunde ske en gång i framtiden.. "Ja om du sköter dig" svarade jag.
Vi lade på när tiden var slut för oss, men något gnagde på mina ben och hjärterot.
Vad var du fått mig att säga?
Vad var det du alltid frågade? Hur jag kände för dig?
Vad var det du kallade mig inför andra?

Ilskan växte inom mig, vem var du att sätta upp namn, ord och benämningar kring vem jag var och vad jag känner? Vem var du att pressa in mig i vad jag inte riktigt visste var.
En lista ramlade ut på papper där alla dina misstag stod.
Arg, skickade ett meddelande ring mig.
I panik i tron att jag åter hamnat i en olycka ringde du.
Nej den här gången var det du som hamnat i problem.
Hur vågar du sätta den frågan inför mig, att tvinga in mig i en position där jag inte ville vara!
"Men varför har du inte sagt ifrån?" klämde du ur dig..
För att jag gör det nu blev svaret.
Varför pressar du mig dit jag inte vill vara?
" Det har jag inte gjort!" Försvarade du dig..
Jo i mina öron är det vad du gjort, du frågar saker du inte ska fråga, saker jag inte kan besvara, saker jag blir tvungen att besvara, då jag inte kan stå svarslös.
Frågar om förhållanden, kärlek, relationer, och känslor. Ord som järnstänger som bygger in min själ i ett fängelse jag inte vill ha, och som jag inte kan acceptera.
Som jag revolterar och rymmer ifrån.
Inte ska du kunna bygga dig själv på mig, var stark ensam först
Inte ska du kunna känna att du vet vart du har mig

"Kanske skulle du ha frågat innan du nyttjade termen flickvän" sa jag
"Det handlar ju om drömmar och en önskan!" svarade du
Men tanken att du tog rättigheten från mig att välja kanske gick in... arg upprörd och spänd sa jag godnatt och sen gud vet..
Du verkade irriterad, arg, trodde något allvarligt hade hänt..
Det hade det men det insåg inte du riktigt.
Du hade klivit in på mitt område där du inte hade något att göra, klivit in genom dörren satt dig i soffan och inte förstått att du tagit dig friheter.
Kränkt mig som person, tagit saker för givna.. hur kan man kränka någon med ömma känslor kan man undra, genom att ta dom för givna!
Så kliv ut ur mitt område fort som fan!
Kanske tog det mig tid att se vad du försökte med, kanske tillät jag dig att kliva över för mycket men inte idag.. något har gnagt på mig och nu vet jag vad.

Du sa att du förstod, att du inte hade något problem med att backa och vänta på mig.. du lät butter och irriterad.
Frågade om det var något annat som hänt som påverkade hur jag reagerade.
Nej sa jag, men jag vill dra en gräns, för det här skrämmer mig, skrämmer mig så mycket att jag fräser ifrån och ber dig backa.
Okej, det hade gått in svarade du.. tiden var slut och du hade inte mer tid att prata för, vi lade på och jag var fortfarande uppjagad och fundersam över vad som sagts och vad som uppfattats..
Hur det skulle bli sen för vi sa...
Vi sa att ingen av oss var dom som backade ur och flydde.
Jag har inte flytt men blivit skrämd, backat och står nu och ser ut över vidderna för att försöka förstå vad som hände och vad som kommer hända.
Det går aldrig att veta..

They said all teenagers scare the living shit out of me
They could care less as long as someone'll bleed
So darken your clothes or strike a violent pose
Maybe they'll leave you alone, but not me...

Så sant då den här kvällen lutar åt en snabb avslutning..okej kan inte förskjutas att jag är grymt sugen på en cigg och vill inte riktigt avsluta mina funderingar riktigt här..

Så därav kommer alla dessa kära Chemical Romance text inlägg in..jag har tråkigt och skulle behöva en detonator i mitt liv för att ge det lite energi och spänning igen.. du vet att hamna på aktuten var inte så skrämmande dagen efter, I kind of liked it in a bad way.

Jag kan nog se mig själv ta lite mer risker i år. Vem vet of pist skillsen måste ju slipas på nu när jag får chansen att bo på en skidort, har ju hela våren med underbar skidåkning framför mig, vem kan klaga. Sen när snön är borta är de bara att börja träna för fjällräven classic.. Who knows de kanske kan gå bra :)
Men just nu har jag trivsel vikt eller kanske vi ska kalla de vintervikt.. och de går snart över. Från och med imorn blir de en verklighet med skoterkörning och en del ridning av busar, kanske några mil promenader också vem vet. Sen får vi se hur tråkigt de kan kännas efter 2 veckor ;).
Over and Out från min sista natt i Umeå !

My first not so sober one...

Ideer och tankar kommer enklare när man är ensam med en flaska..hm.. måste kolla.. just det ja Chapel Hill pinot noir rose, som jag fick i utflyttningspresent och därför nyttjar till mitt inspirations tema.
Wow så nu är det dags att skriva ner all dom där tankarna som man aldrig skulle säga nykter. Men mitt problem att jag har som inte några sådana tankar.. jag säger allt rakt ut oavsett om jag druckit eller är nykter. Men kanske är de dags för en reflektion över de senaste 4.5 åren i Umeå..

Imorgon lämnar man staden, för gott kanske eller så får man se, det kan bli en återflyttning.
Men samtidigt så tror jag inte det, jag brukar inte återkomma till gamla synder hur roliga dom än varit.
Tillskillnad från mitt flytt från h-stad för många år sedan så behöver jag inte skapa mig ett nytt rykte från min tidigare bostadsort. Umeå blev min första vuxna bostadsort, här slutade man vara 16 och galen. Man lade ner alla bus och tokigheter, lade dom till historien och trodde dom var försvunna likt förra årets snö. Men nej egentligen inte, man levde på dom och saknade lite vansinnighet ibland, men höll tillbaka, fann mycket goda vänner och byggde ett liv som innebar flytt varje år och fattigdom som bara studenter utan sponsrande föräldrar kan uppleva.

Så ikväll när jag skriver dessa ord skäms jag inte för den här perioden, det var 4.5 år av mitt liv jag alltid kommer vilja ha tillbaka, precis som alla andra år jag haft. Mitt första år spenderades i osäkerhet, boende på östteg med hästen nära men vännerna långt ifrån. Någonstans där i mitten klev Aron in och ett förhållande på gott och ont påbörjades, visst njöt vi möjligen av varandras sällskap men var vi någonsin riktigt kära? Det tror jag inte. Därav avslutades det hela 1 år senare och jag påbörjade mitt 1.5 år i Umeå.
Under den här terminen av sorg, tråkigheter och ledsamhet återfann jag tidigare vänner från insparken jag glömt, alla mina underbara manliga vänner klev in och därefter även mina älskade vänster vänner. Jag vet inte vad man ska säga mer än att ni gav mig livet åter under den terminen. Vem vill inte sitta längst bak i klassrummet och måla serier om föreläsaren. Skriva ut afrikanska barn och spika upp dom på väggen för att förstå vilka som skulle motivera oss.. och dricka whiskey när man konstruerar ck1 uppgifter.
Tack för att ha givit mig en alternativ syn på skolarbete, vem trodde de var ni som skulle göra det ;).
Sen vet jag inte vad som hände, jag flyttade till Obbola och blev av med biologerna, fann en ny verklighet och kom fram till att ja Obbola är väll helt okej men de kommer inte funka mellan dig och mig Obbola.
Visst du har underbar natur men en pappersfabrik som förpestar mitt liv och en granne som får mig att ringa brandkåren nja de motiverar inte mig till att stanna kvar.
Så åter till staden, nu till ett liv som vikarie, lärarstudent, och den ständiga singeln... inte för att mitt liv saknat män men dom blev aldrig långvariga...gud vet varför men dom dög nog inte riktigt..
Så var vi nu här, jag skriver på mitt examensarbete och flyttar från Umeå, under vägen har jag dessutom skaffat hund och insett ett flertal sanningar.. bland annat att sådana som jag är inte för alla men samtidigt kan sådana som jag fånga dom mest udda människor i mitt nät så varför ska man inte ta reda på vart den där udda tråden kan leda. Jag har alltid klarat mig innan så varför skulle de ändra sig?
Mitt mål med livet kommer aldrig vara att bli rik, är jag lycklig så räcker de långt..
För det är ett svårare mål än rikedom när det kommer till mig. Så nu återvänder jag till rötterna för att avsluta vissa trådar, påbörja nya och fortsätta väva mitt liv till den mycket komplicerade väv som påbörjades 2003 när jag flyttade hemifrån blott 16 år gammal.

Varför göra livet enkelt? Det är aldrig dom som blir ihågkomna!
Så låt oss starta ett nytt äventyr med samma huvudperson men med fler statister... det blir som MacGyver, något att minnas!

Musikhjälpen..hjälper fler än bara barn..

Om man känner för att lyssna på mitt lilla förvirrade inslag klockan 09:27-28 i tisdags så kan man göra det på den här länken. Kul att kunna lämna en hälsning till någon som möjligen kunde ha haft en chans att lyssa på den, men nej de gjorde han inte.. strunt i vilket, Sverige fick vakna upp till en underbar låt och jag med. Sen kom jag ju igång ordentligt med att skriva den dagen också så musikhjälpen hjälper fler än barn, dom hjälper mig att vakna på morgonen ;).
Och hålla mig vaken hela dagen när jag bara vill slå huvudet i väggen och svimma av... och hela natten när jag befriad från skrivningen tillfälligt och inte kan somna.

Men annars är musikhjälpen årets höjdpunkt och jag väntade hela måndagen med spänning på att de skulle börja. Nu när de snart är fredag och jag flyttar till Sörbygden på lördag så kommer de bli begränsad avlyssning på felsägningar om att dom arbetar MOT försäljningen av barn.. men de ska väll hinnas med nånstans i schemat.
Nej ut i snöstormen med hunden, livet leker häng på!

Händelserikt slut på veckan...

Den otrevliga delen
Torsdag 14:30.. Jag bestämmer mig för att rida unghästen utan ledare men med sällskap, han drar igång en riktig bockningssekvens och ett av våra nya stigläder går av. Jag åker av och håller kvar i tygeln han vänder sig om och slår iväg en sista bock, träffar mig i bäckenet, jag tappar andan och släpper hästen. Efter att återfått andan, fångat in åbäket, suttit upp och ridit en liten tur med ledare så blev det akuten. Och efter en konflikt mellan gyn och kirurg jouren så blev det övernattning på urologen. Inget hände mer än att jag har ett blåmärke som en stor handflata över genitalierna, och ett annat i baken efter landningen på backen. Ser mycket misshandlad ut..
Fredag morgon fick jag åka hem efter normala värden med en order att hålla koll efter blödningar eller liknande.
Fredag kväll flytningar med blödning, åkte in gjorde en check och det såg lugnt ut.
Lördag morgon blodigt uppvaknande, åkte in igen för en check, förklarades med p-stav som spökar, stress och en smäll = tidig menstruation.. möjligen också norlevo tabletten från i måndags.

Trevligheter
Helt underbart kul utflyttningsfest igår kväll med utgång, självklart var man ren från smärtstillande vilket visade sin fula sida vid 1 någon gång, kramp i magmusklerna och ont i mitt stora blåmärke så då blev det avslutning av kvällen.
Idag söndag mysigt adventsfika och glögg :) salza är mer nöjd än någonsin då hon fått vara social alla dagar i veckan. Jag känner mig mer avslappnad efter den här helgen än någonsin. På något sätt så behövde jag nog en spark för att förstå att x-arbetet är inte hela livet.. och att jag mår bra är viktigare än några sidor i en text. Så jag behöver fysisk skada och risk för livet för att kunna släppa saker..
Idag så känns saker så enkla, man gör så gott man kan men kör sig inte ner i botten. Jag ser fram emot att åka från Umeå och börja ett nytt äventyr men kommer sakna folket här :). Man kan inte få allt här i världen och jag inte sitta still för länge eller ska man säga längre.
Det intressanta är att det värsta minnet av filmen var att jag råkade se en grymt störande film om en schimpans och en groda... inte en syn jag vill minnas..

Att bli sparkad i magen gav mig bara en chans att ta ut all min stress i en grymt elak ilska över dålig utrustning och jävlig unghäst.. jag blev inte rädd, man kanske ska fråga sig om hur många hjärnceller jag har ibland. Det var 3 månader sen jag fick käkleds inflammation pga. en smäll av samma häst, folk i min omgivning ber mig att kanske ta det lite lugnt och jag känner bara att jag inte är direkt redo att ge upp den här kampen. Tjurig ja, smart..nja kanske inte..
Tyvärr lär det bli så att jag får ge upp kampen då jag flyttar ut nästa helg... By By Umeå blir det.

Kvinnor är löjliga... MEN

Män är ännu löjligare. Annars hade ni inte haft med kvinnor och göra eller hur?
Nej erkänner att jag har tråkigt och har inget annat att göra än skriva utdragna ointressanta reflektioner till tonerna av My Chemical Romance.
Dagen slutade ganska bra, ny artikel medföljde att jag inte behövde plåga mig igenom en intervju idag. Och imorgon är vi för upptagna för det.

Åter till de ack så långdragna referenserna. I'm not afraid to walk this world alone, en text snutt ur ytterligare en sång som susar förbi. Vem kan vara rädd för att spendera livet ensam? För är du egentligen någonsin ensam eller är ensam bara ett sinnestillstånd? Ett tillstånd som medför att du känner dig utsatt och plågad. Människor är ju gruppdjur så ensamhet är sällan uppskattat. Men samtidigt kan jag gilla att vara ensam när den är självvald för då vet man att i andra ändan kan man alltid välja motsatsen, att inte vara ensam.
Sen har vi det här väntandet vid telefonen som jag vet att inte enbart ett kön håller på med. Kvinnor och män är lika stora suckare och uttalar sig lika ofta kring "Oh varför ringer hon/han inte" så efter en googling och ha läst en hel del trådar om hur himla hemskt det är att vara en sån som väntar vid telefonen så kan man börja fundera.
Varför är det tragiskt att göra det? Är det för att vi visar ett beroende till en annan person, ett skrämmande beroende som vi inte vill göra offentligt oavsett hur mycket vi hoppas till när det kommer ett okänt ljud någonstans ifrån, för det kunde varit mobilen med det där mycket efterlängtade samtalet..
Ibland kan jag tycka att det inte egentligen är särskilt tragiskt utan ganska sött, så länge det dyker upp bland båda könen och så länge det inte påverkar ditt sociala liv!

Varför blir vi så rädda för att andra är intresserade av oss? Varför skräms vi av saker som kan innebära engagemang? Eller är vi bara rädda om våra ack så fragila hjärtan.. Jag vet att jag är det.. jäkligt rädd!
Men sen väntar jag inte vid telefonen... Det är ju tragiskt.. jag råkar bara ha den liggande nära om den skulle råka ringa.. haha vilket bull shit man försöker slå in i sin egen hjärna.

So what happend när personen inte ringer? Ja i grunden ingenting det är ju själva problemet..
En vän till mig förklarade det här intressanta fenomenet som vi människor har, att en icke händelse kan medföra att vårt liv plötsligt blev sämre.. han ringde inte oh nej vad gör man! Hm ja i regel så känner man sig förnärmad, bortglömd och irriterad, för varför prioriteras inte jag högre än allt annat i hans liv? Men efter den där lilla diskussionen med en vän till mig så har jag ändrat inställning.. man gör ingenting för ingenting har egentligen förändrats!

Okej ja det kanske är ett tecken att de här är inte för dig/han/hon/er men du står fortfarande mitt i livet och allt annat finns kvar, eller så har bara telefonen dött eller personen lider av tillfällig senilitet.. eller är apfattig och har slut på pengar, har hänt mig mer än 1 gång.

Sen när personen väl hör av sig slokörad, för att förklara någon av ovanstående alternativ så ligger ens egen känslonivå långt ifrån det klassiska stalker euforiska tillståndet där man inleder ett samtal med ett " Oh nej det var ingen fara jag satt inte alls uppe och väntade på ditt samtal" fast i verkligheten var du uppe tills ögonen gick i kors och du kanske till och med grät en skvätt.

Du kanske till och med kan tänka separat från ditt hjärtas euforiska rörelser över att höra personens röst och klämma ur dig att du tyckte de var tråkigt att inte höra av personen men va fasen du har ju ditt liv så det var ju offret för din kärlek som gick miste på din uppmärksamhet inte tvärtom!.. vilket du inte hade sagt om du faktiskt tog det personligt att den andre inte ringde när du förväntade dig. Grow som balls people... för dom kan behövas.

Kanske är det egoistiskt att säga att leva för sin egen del är alltid nr uno men ska jag vara ärlig så är det mer attraktivt.
Men sen är ju allt sånt här bara ord, ord på en blogg och ja jag kanske inte alltid har det modet att agera så men på något sätt har jag alltid i grunden en känsla av "Fuck You om saker inte passar så dra" när det kommer till relationer.. för jag gillar mitt liv och har inte en tanke att ändra just det. Men du får gärna följa med och ge mig idéer till hur det kan utföras..och kanske kan vi göra gemensamma planer.. som räcker länge..
Over and Out från en tankfull kväll utan att jag väntar på att telefonen ska ringa..för nu är de för sent.. God Natt världen.

THE TIMES FROME HELL

En dag kommer jag le när jag ser tillbaka på det här meddelandet. Förhoppningsvis är det en dag när min examen är klar och jag är en välbetald lärare med ett underbart liv. Men nu är det ju mig vi pratar om så hm.. jag kanske kan få en av dom där 3 sakerna. Jag hoppas att det är att min examen är klar.

Idag och igår har spenderats med en förmiddag med intervjuer eller tanklöst skrivande och sen ut till draggen och jobba, hem vid 3 äter lunch, kraschar i sängen för 3-4h och är så trött att huvudet kan knappt hålla sig uppe. Ögonen svider när man vid 6-7 på kvällen sätter sig ner och tänker att nu jävlar.
Igår började jag en tradition, för förutom de svidande ögonen och blåa påsar under ögonen har jag haft en jagande huvudvärk de senaste dagarna. Så då kör vi med alvedon.. och te.. Så är huvudet klart och kroppen håller sig varm. Sen sitter man och försöker pressa ur smarta citat ur böcker som inte är så smarta, och nu den nya plågan.

Det är dags att transkibera ut lite material från mina intervjuer, det är dags att se om jag har ett resultat eller om jag kört ihop helt..jag har hållit tillbaka allt jag bara kan för att inte behöva göra det här men nu måste jag hugga i.
Det är plågsamt att höra sig själv tala inspelad, och det är inte bara för att jag har en mycket mörk och lite udda röst. Utan även för att det jag säger kanske inte är helt korrekt. Ja jag gör helt enkelt fel.. jätte fel.. och sånt gillar inte jag att höra om mig själv. Men tänk om jag inte har något resultat? Just nu skulle jag vilja vara glatt omedveten.. men den tiden är förbi. Så en till kopp te och sen blir det hörlurar för hela kvällen..och mer te...ända tills man får en liten gul ton och luktar som en murken trästubbe.

Eller åtminstonde tills det att salza och jag behöver en långpromenad innan det kan bli lite sömn..

Jisses vilken dag..

Trött som ett djur är man efter en mycket produktiv dag på alla sätt och vis.
Hade två intervjuer på Östra gymnasiet, min två sista till examensarbetet, vilket innebar en tidig morgon för mig. Så efter att ha raffsat ihop mig själv vid 8 och packat väskan, slängt i mig en tråkig frukost så bar det iväg genom snöglop och knöliga cykelvägar.
Tur att man var för trött för att vara rädd när man släppte på cykeln nerför mariehemsbacken. Intervjuerna gick bra men energin dog helt i kroppen efter den andra intervjun, jag behövde lunch och hade inga pengar på mig..så lunchen fick vänta. Sen bar det iväg till Dragonskolan tvinga mig igenom en lektion i genteknik med en lite små tjattrig klass och 0 energi. För att vara jag så var det godkänt!

Efter det hade man kunnat krama ur mig och torkat de snöblöta golvet med mig. Men på något magiskt sätt tog jag mig hem, med cykeln, genom staden bara för att susa in på affären och veta att jag hade för lite pengar på kortet.. precis min tur.. och att telefonen begått tillfälligt självmord i min ficka.
Det blev bara att åka hem, trött, hungrig och hjärndöd som en grönsak. Laga mat och nu är jag redo för sängen igen.. och klockan är bara 16.00 och hunden behöver en promenad pronto.
Yey jag älskar att vara jag...
Och jag skulle behöva börja transkribera allt mitt material.. eller hur jag nu ska gå tillväga.. men inte idag! Nej idag blir det nog promenad och sen åker ett par sopsäckar fram och jag rensar igenom alla skåp för att slänga det som inte behövs...eller så ställer jag mig i duschen och somnar.
Jag har fortfarande två stolar, en byrå, en hurts och en tv som behöver nya hem eller åtminstone en tur till soptippen. Så känner sig någon manad varsågod..
Over and Out från en bra men uttröttande dag..

Därför att..

Jag fick precis frågan av killen som jag var ner och träffade i Malmö om jag skulle skriva om det här i min blogg. Ja sa jag självklart, men vad ska du skriva då frågande han, Det vet jag inte riktigt blev svaret något som kan sammanfatta helgen.
Och det värsta är att jag lämnade allt och det kändes väldigt bra, nästintill lite för bra.. tills nu. När insikten ramlade in att nästa gång vi kan ses så här ligger månader bort, helt plötsligt ångrar jag att vi sågs nu. Jag ångrar att saker gick så bra som dom gjorde.. att det kändes så bra som det gjorde.

För jag är en "feeling good" narkoman, en narkoman som insett att den tidigare drogen som gav "feeling good" inte räcker till för att uppnå den nya nivån av feeling good och det ger mig abstinens besvär bara att tänka på hur svårt och långt borta nästa kick möjligen kan vara. Hur skör chansen är att det kan finnas en till sådan här "feeling good" kick längre fram. Och så är jag tillbaka där igen, till ett liv där jag flyr från det jag tänker och känner för det gör saker krångliga, det stör min koncentration när mitt liv innehåller något som jag inte kan styra. Något jag kanske vill ha men inte borde vilja ha. Den drunknande som klamrar sig fast vid en livboj bara för att drömma om båten man föll av istället för att simma..

"Det som skapar överlevare är förmågan att kunna fokusera på det viktiga"
Jag är så gott som död..

Killen är den samma som jag skrev om i mitt inlägg Old News get New again . Jag vet mycket mer nu och kommer inte kommentera hans situation mer än att den gör saker komplicerad. Jag klarar inte av tålamod i regel, jag klarar inte av att vänta eller att inte veta.. eller jo jag klarar av det hela men jag vill inte behöva klara av det hela. Jag vill vara stormande betagen och kunna bara improvisera det som händer och leva fullt ut.. Vilket inte går.
Samtidigt är jag rädd igen, rädd att om det skulle bli något kommer det bara sluta med att någon blir sårad, och hur många gånger har människor inte skrivit just det?
Nej mindre hjärta och hjärna mer bara vara... bra tum regel..
Japp de borde ju gå att hålla.. eller?