När gamla saker kommer ikapp och ber om en andra utvärdering så börjar man fundera. Under sommaren har jag fått kontakt med en gammal vän/partner eller vad vi ska kalla det som tidigare fanns för 4 år sedan. Under de senaste 4 åren har jag inte hört något av honom pga en ganska tråkig anledning..
Jag anade eller ska vi säga visste redan då när jag var 18-19 år att något inte stämde med mannen ifråga, de dykte upp människor med frågor om vart han var, som han var skyldig pengar, en plötslig akut flytt till Göteborg och obesvarade frågor fick mig att ana verkligheten, och den var mörk.
Efter nu alla dessa år ramlade ett telefonsamtal in i sommar från samma man, efter en vitlögn och lite eftertanke kom det fram vart personen spenderat den senaste tiden eller åren.. och jag blev inte förvånad. Bara mycket besviken.. låt mig bara säga det så här, ska man utföra brott var inte så dum att du åker fast...
Frågan kom om han fick skicka ett brev och förklara saker lite, ja visst varför inte tänkte jag, den person jag kände för 4 år sen var trots sin mörka bakgrund trevlig och intressant..
Två brev och 3 telefonsamtal senare så vet jag inte om jag vet mer egentligen, ja jag vet vad som fick han att kontakta mig igen och jag vet varför han sitter där han sitter. Thats it.. egentligen vet jag inte hur han ser på det hela, hur han ser på brottslig karriär framöver och om det inte är samma person som kommer ut som gick in... för alla brev läses och alla telefonsamtal avlyssnas så jag litar inte på det som sägs och skrivs. Vissa saker märks att dom är ditsatta av en psykolog eller någon annan typ av hjärnskrynklare för människor uttrycker sig inte så som det står i breven. Andra verkar mer ärliga...
Sen till det som är lite problematiskt, jag söker en trygg lugn och snäll kille, jag vet inte om han är det.. och ja om någon tvivlade så ja det finns ett visst intresse från honom också..
Men jag vill inte ha trubbel, jag vill inte ha svartsjuka och folk som försöker styra mig eller köra över mig, jag orkar inte med sånt. Och det kan finnas tendenser till alla dom sakerna hos honom. Sen har han det motsatta, charm, humor och är trevlig som tusan.
Så vad gör man... Don't get involved kanske är ett bra råd... men så funkar ju inte jag. Jag är nyfiken och kanske lite intresserad men samtidigt lite avståndstagande.. jag är min och bara min, det ändras inte, stormande kärlekar med Bad Boys har jag redan gjort och de är inte hälften så kul som det låter i slutändan. Men vad säger man, jag tar nog en dag i taget.. saker händer ju under 4 år så någonstans måste vi börja om från början.
"Hej vem är du?" och "Hur funkar du i dom och dom situationerna?" och den viktigaste av alla frågor... "Kan jag vara mig själv med dig och känna mig trygg samtidigt?"...
Vem sa att jag inte gillade att ha saker att göra... det är inte precis som att världen hade tänkt att låta mig vila i höst...
Nej ut i höstsolen med er alla nu, njut av stilla kalla nätter och den fuktiga dimmans kylande grepp.
torsdag 2 september 2010
tisdag 31 augusti 2010
När du gör allt för att slippa...CK3
Imorse kom ett av mina hittills grövsta utlägg om den utbildning jag spenderat 4 år på. Här har ni uppföljaren.. jag har idag lyckats göra allt för att slippa läsa. Det har blivit tömkörning, matlagning, städning och till och med ett joggningspass bara för att inte behöva läsa Olga Dysthes bok (eller de kopierade "delarna").
Men någonstans ramlade samvetet in och jag var tvungen att sätta mig om inte för gruppens skull. Så nu efter 59 sidor av o så inspirerande kunskaper som jag redan har läst på 2 andra pedagogik kurser så tänkte jag dela med mig av dessa djupa insikter.
"Behaviorism testar "hur mycket" elever har lärt sig i ex. fysik; men kognitivt baserad undervisning testar om eleverna förstått allmäna principer, ex. tyngdlagen, och om de kan nyttja denna kunskap för att lösa problem."
Nu får jag problem, för kan inte det ena vara det andra? Eller är de bara jag som gjort en tankevurpa? Antagligen inte... detta oh så djupa, något här sammanfattade inlägg, fortsätter med denna kommentar kring hur detta skall betygsättas..
"Detta betyder bl.a. att eleverna när de skall bedömas måste få mer omfattande frågor/ de måste samla arbeten som visar prestationer i ämnet under en längre tid"
Ja men nu begränsas ju all skolgång av att elever åldras.. vi kan inte betygsätta deras fördjupade insikt i tyngdlagen när dom är 26 och har brutit benet för andra gången i half pipen. Och denna kommentar motverkar inte på något sätt att det du testar inte är behavioristiskt inlärt... enligt mig.
Därefter vågar Dysthe göra en djup och kanske lite vågad sammanfattning om skolsystemen.
"Just därför har man under senare år försökt att utveckla en alternativ bedömning som görs fortlöpande och inte isolerat till läroprocessens slut"
Svar: NEJ det har man inte alls gjort, jag kommer aldrig någonsin kunna sätta ett betyg efter en kursslutförande och när eleven gått ur skolan! Det är helt omöjligt, snacka om att bara ge ett uttalande utan att tala om en tidsaspekt! Fortlöpande under vadå? Fortlöpande under elevens hela liv? Eller fortlöpande under hela mitt liv?
Men mitt totala favorit inlägg idag är skapat av en person utan insikt i hjärnans processer...
"Även om den mänskliga hjärnan är en komponent i det som gör avancerad inlärning möjlig är kunskaper och färdigheter inte lokaliserade där eller i biokemiska processer. " Dessa processer är en viktig förutsättning för vår förmåga att analyser begrepp, lösa ekvationer och skriva poesi. Men begreppen, ekvationerna och de poetiska uttrycken finns inte i hjärnan som sådan. De har i stället med innebörd och mening att göra, och innebörd och mening är kommunikativa och inte biologiska företeelser (Säljö)"
Jaha vart ska vi börja... jag kan ta att mening och innebörd sker mellan förmedlare och den som insuper meddelandet på valfritt sätt.. men i slutändan är det ALLTID en HJÄRNA och EN BIOKEMISK PROCESS som både SKAPAR MENING och LAGRAR DEN!
Varför får människor undervisa utan att få läsa grundläggande hormonprocesser, stressreaktioner, evolution och psykologi och hur detta STYR kroppen. Hur vi är offer till våra belöningssystem i hjärnan A.K.A biokemisk process.
Hur vi inte är mer än slavar under drifter som driver oss att lyckas för att få en chans att föröka sig.. och är det störst chans att föröka sig med kunskap om innebörden och meningen med ekvationer, poesi och analysera begrepp då kommer vi att utföra det om möjligheten finns.
Vi är inget annat än djur med komplicerade förökningsprocesser om man ska hård dra det. Allt från ätandet till inlärning kan motiveras till våra fysiska processer.
Och dom som misslyckas, A.K.A inte lyckas att föröka sig, försvinner ur vår genetiska bas helt och fullt. Det är en mycket effektiv process... allt som leder till förökning fortlever allt annat dör ut. Så nej det finns inget som har med kunskap, innebörd och mening som kan särskiljas från hjärnan och biokemiska processer. Försök att skapa mening och innebörd med människor utan hjärna och biokemiska processer...
Jag vill också avsluta min djupdykning ur Dysthes bok med det här inlägget, DU är medveten hoppas jag om att när JAG som lärare betygsätter ELEVER så betygsätter jag inte ELEVEN utan hela dess aktivitetssystem; alltså alla samverkande individer,situationer,aktiviteter, ämnesinnehåll och kontexter som ger mening till det hela. För lärande ses som en gemensam kunskapsprocess... Så jag betygsätter, enligt mig, hela dess liv...
"Du får ett G, ditt liv har lett till att du idag är Godkänd, men inte mer, alltså måste ditt liv också vara Godkänt eftersom det har lett fram till det här..."
Hur vidrig lät inte den kommentaren.. jag kommer aldrig betygsätta en persons liv men jag förstår poängen med att alla elever har olika kontexter som de bygger sin erfarenhet och sitt lärande kring... nu läs om den kommentaren och sätt in istället för G betyget IG.
Därmed avslutas dagens Dysthe(r) inläsning... men som ni ser blir sånt här alltid intressant för man kan ju alltid fråga sig vad personen tänkte när dom skrev och om de trodde att man skulle svälja teorin helt och fullt. Så hm ja kanske trivs jag som bäst när jag kan nagla saker mot väggen och dissekera dem långsamt och irriterat..gräva lite djupare med en annan kontext i ryggen och skapa mening i min hjärna av det jag läst med mina biokemiska processer..
Oh ja här kommer ett mysigt musik tips Martha Tilston – Artificial .
Men någonstans ramlade samvetet in och jag var tvungen att sätta mig om inte för gruppens skull. Så nu efter 59 sidor av o så inspirerande kunskaper som jag redan har läst på 2 andra pedagogik kurser så tänkte jag dela med mig av dessa djupa insikter.
"Behaviorism testar "hur mycket" elever har lärt sig i ex. fysik; men kognitivt baserad undervisning testar om eleverna förstått allmäna principer, ex. tyngdlagen, och om de kan nyttja denna kunskap för att lösa problem."
Nu får jag problem, för kan inte det ena vara det andra? Eller är de bara jag som gjort en tankevurpa? Antagligen inte... detta oh så djupa, något här sammanfattade inlägg, fortsätter med denna kommentar kring hur detta skall betygsättas..
"Detta betyder bl.a. att eleverna när de skall bedömas måste få mer omfattande frågor/ de måste samla arbeten som visar prestationer i ämnet under en längre tid"
Ja men nu begränsas ju all skolgång av att elever åldras.. vi kan inte betygsätta deras fördjupade insikt i tyngdlagen när dom är 26 och har brutit benet för andra gången i half pipen. Och denna kommentar motverkar inte på något sätt att det du testar inte är behavioristiskt inlärt... enligt mig.
Därefter vågar Dysthe göra en djup och kanske lite vågad sammanfattning om skolsystemen.
"Just därför har man under senare år försökt att utveckla en alternativ bedömning som görs fortlöpande och inte isolerat till läroprocessens slut"
Svar: NEJ det har man inte alls gjort, jag kommer aldrig någonsin kunna sätta ett betyg efter en kursslutförande och när eleven gått ur skolan! Det är helt omöjligt, snacka om att bara ge ett uttalande utan att tala om en tidsaspekt! Fortlöpande under vadå? Fortlöpande under elevens hela liv? Eller fortlöpande under hela mitt liv?
Men mitt totala favorit inlägg idag är skapat av en person utan insikt i hjärnans processer...
"Även om den mänskliga hjärnan är en komponent i det som gör avancerad inlärning möjlig är kunskaper och färdigheter inte lokaliserade där eller i biokemiska processer. " Dessa processer är en viktig förutsättning för vår förmåga att analyser begrepp, lösa ekvationer och skriva poesi. Men begreppen, ekvationerna och de poetiska uttrycken finns inte i hjärnan som sådan. De har i stället med innebörd och mening att göra, och innebörd och mening är kommunikativa och inte biologiska företeelser (Säljö)"
Jaha vart ska vi börja... jag kan ta att mening och innebörd sker mellan förmedlare och den som insuper meddelandet på valfritt sätt.. men i slutändan är det ALLTID en HJÄRNA och EN BIOKEMISK PROCESS som både SKAPAR MENING och LAGRAR DEN!
Varför får människor undervisa utan att få läsa grundläggande hormonprocesser, stressreaktioner, evolution och psykologi och hur detta STYR kroppen. Hur vi är offer till våra belöningssystem i hjärnan A.K.A biokemisk process.
Hur vi inte är mer än slavar under drifter som driver oss att lyckas för att få en chans att föröka sig.. och är det störst chans att föröka sig med kunskap om innebörden och meningen med ekvationer, poesi och analysera begrepp då kommer vi att utföra det om möjligheten finns.
Vi är inget annat än djur med komplicerade förökningsprocesser om man ska hård dra det. Allt från ätandet till inlärning kan motiveras till våra fysiska processer.
Och dom som misslyckas, A.K.A inte lyckas att föröka sig, försvinner ur vår genetiska bas helt och fullt. Det är en mycket effektiv process... allt som leder till förökning fortlever allt annat dör ut. Så nej det finns inget som har med kunskap, innebörd och mening som kan särskiljas från hjärnan och biokemiska processer. Försök att skapa mening och innebörd med människor utan hjärna och biokemiska processer...
Jag vill också avsluta min djupdykning ur Dysthes bok med det här inlägget, DU är medveten hoppas jag om att när JAG som lärare betygsätter ELEVER så betygsätter jag inte ELEVEN utan hela dess aktivitetssystem; alltså alla samverkande individer,situationer,aktiviteter, ämnesinnehåll och kontexter som ger mening till det hela. För lärande ses som en gemensam kunskapsprocess... Så jag betygsätter, enligt mig, hela dess liv...
"Du får ett G, ditt liv har lett till att du idag är Godkänd, men inte mer, alltså måste ditt liv också vara Godkänt eftersom det har lett fram till det här..."
Hur vidrig lät inte den kommentaren.. jag kommer aldrig betygsätta en persons liv men jag förstår poängen med att alla elever har olika kontexter som de bygger sin erfarenhet och sitt lärande kring... nu läs om den kommentaren och sätt in istället för G betyget IG.
Därmed avslutas dagens Dysthe(r) inläsning... men som ni ser blir sånt här alltid intressant för man kan ju alltid fråga sig vad personen tänkte när dom skrev och om de trodde att man skulle svälja teorin helt och fullt. Så hm ja kanske trivs jag som bäst när jag kan nagla saker mot väggen och dissekera dem långsamt och irriterat..gräva lite djupare med en annan kontext i ryggen och skapa mening i min hjärna av det jag läst med mina biokemiska processer..
Oh ja här kommer ett mysigt musik tips Martha Tilston – Artificial .
Mixed messages. CK3
Kroppen hade en dag på universitetet och sen kraschade det. Jag hatar mina reaktioner på en helt ny kurs.
Jag kommer in sätter mig på introduktionen och sätter mig ner, hälsar på alla undersommaren, konstaterar att vår kära boxare spräckt läppen och en annan ramlat och slagit sig rejält i huvudet. Ytterligare en ska äntligen in och operera knäet men självklart är de placerat så stackarn kommer få pressa ihop studierna.
Vi verkar vara ett ärrat gäng efter sommaren då jag själv fortfarande känner av hjärnskakningen efter att blivit släpad efter en unghäst, men handen har läkt ganska bra.
Dom börjar prata, 15 minuter in av dravel, jag säger dravel för att jag inte längre faller för deras vackra ord om läraryrket. Ingen av dessa pedagoger är särskilt bra på att ge engagerande tal. Men i alla fall 15 minuter in och jag sitter redan med armarna i kors och känner något litet elakt bittert bubbla inom mig. Och sen är den dagen förstörd, vi får uppgifter som vi skulle kunna göra under 3h och får 1 vecka på oss. Utmaningen existerar inte ens. Vi blir informerade om att denna del av kursen blir helt annorlunda och mycket individuell men alla ska bedömas på samma underlag (intressant kombination där OBS * IRONI*) och att vi själva ska utforma vad vi känner att vi behöver utveckla för vår framtida yreksutövning. Sen ska vi själva formulera hur detta skall utvärderas (alltså betygsättas!) och själva utföra utvärderingen. Så vi ska egentligen utföra hela arbetet som dom borde ha gjort. Nice.. eller nej vänta tvärtom, INTE NICE!
Men nu ska jag andas in och ut och se 10 veckor framöver där 5 är VFU som ett långt steg på trappan till min examen, och inte skrika ut frågan till dom när ska vi få lära oss allt det andra? Alla betygsdokument som ska fyllas i, alla möten som ska föras, att ta mot föräldrarna, alla papper som ska skapas och lagras någonstans, hur vi bygger upp scheman... hur vi sköter kontakt med sjukvård och vart vårt ansvar slutar? Nej vi ska istället lära oss om teorier och teorier... för alla gör ju sånt pappersarbete helt olika på olika skolor, ja just därför tycker jag att man borde kunna skapa en standard på universitetet som vi alla kan bygga på!
Jag borde gå med i facket ja, för mycket av mina andra frågor ligger runt vad jag har för rättigheter som lärare och skyldigheter (förutom att se till att alla elever får Godkänt tydligen)... hur min semester kan planeras och hur man diskuterar lön... för sånt hör ju också till. Men jag får väll göra som vanligt improvisera och landa på fötterna springande.
Men idag betalar kroppen för dom där timmarna av elakt muttrande, förlåt kära klasskamrater men jag saknar tider med utmanande utbildning och motiverande lärare, och hittills har bara två pedagoger lyckats med det på umeå univeristet, PG och Pennlert. Jag har migrän, eller jag hade migrän, nu har jag ett huvud fullt av värktabletter och ett hjärta som går på koffein.
Så nu kan jag ta hunden på en promenad, blänga elakt på delar (kan vi säga) av Dysthes kopierade bok och vända ryggen till skräpet och sticka ut till Dobri, unghästen som behöver lite mer uppmärksamhet än litteraturen. Jag läser inte förrän det blir en utmaning att hinna klart... och så här långt så har de ju fungerat utmärkt. Som en klasskompis sa
"Man får ju VG ändå oavsett vad man ger dom."
Jag kommer in sätter mig på introduktionen och sätter mig ner, hälsar på alla undersommaren, konstaterar att vår kära boxare spräckt läppen och en annan ramlat och slagit sig rejält i huvudet. Ytterligare en ska äntligen in och operera knäet men självklart är de placerat så stackarn kommer få pressa ihop studierna.
Vi verkar vara ett ärrat gäng efter sommaren då jag själv fortfarande känner av hjärnskakningen efter att blivit släpad efter en unghäst, men handen har läkt ganska bra.
Dom börjar prata, 15 minuter in av dravel, jag säger dravel för att jag inte längre faller för deras vackra ord om läraryrket. Ingen av dessa pedagoger är särskilt bra på att ge engagerande tal. Men i alla fall 15 minuter in och jag sitter redan med armarna i kors och känner något litet elakt bittert bubbla inom mig. Och sen är den dagen förstörd, vi får uppgifter som vi skulle kunna göra under 3h och får 1 vecka på oss. Utmaningen existerar inte ens. Vi blir informerade om att denna del av kursen blir helt annorlunda och mycket individuell men alla ska bedömas på samma underlag (intressant kombination där OBS * IRONI*) och att vi själva ska utforma vad vi känner att vi behöver utveckla för vår framtida yreksutövning. Sen ska vi själva formulera hur detta skall utvärderas (alltså betygsättas!) och själva utföra utvärderingen. Så vi ska egentligen utföra hela arbetet som dom borde ha gjort. Nice.. eller nej vänta tvärtom, INTE NICE!
Men nu ska jag andas in och ut och se 10 veckor framöver där 5 är VFU som ett långt steg på trappan till min examen, och inte skrika ut frågan till dom när ska vi få lära oss allt det andra? Alla betygsdokument som ska fyllas i, alla möten som ska föras, att ta mot föräldrarna, alla papper som ska skapas och lagras någonstans, hur vi bygger upp scheman... hur vi sköter kontakt med sjukvård och vart vårt ansvar slutar? Nej vi ska istället lära oss om teorier och teorier... för alla gör ju sånt pappersarbete helt olika på olika skolor, ja just därför tycker jag att man borde kunna skapa en standard på universitetet som vi alla kan bygga på!
Jag borde gå med i facket ja, för mycket av mina andra frågor ligger runt vad jag har för rättigheter som lärare och skyldigheter (förutom att se till att alla elever får Godkänt tydligen)... hur min semester kan planeras och hur man diskuterar lön... för sånt hör ju också till. Men jag får väll göra som vanligt improvisera och landa på fötterna springande.
Men idag betalar kroppen för dom där timmarna av elakt muttrande, förlåt kära klasskamrater men jag saknar tider med utmanande utbildning och motiverande lärare, och hittills har bara två pedagoger lyckats med det på umeå univeristet, PG och Pennlert. Jag har migrän, eller jag hade migrän, nu har jag ett huvud fullt av värktabletter och ett hjärta som går på koffein.
Så nu kan jag ta hunden på en promenad, blänga elakt på delar (kan vi säga) av Dysthes kopierade bok och vända ryggen till skräpet och sticka ut till Dobri, unghästen som behöver lite mer uppmärksamhet än litteraturen. Jag läser inte förrän det blir en utmaning att hinna klart... och så här långt så har de ju fungerat utmärkt. Som en klasskompis sa
"Man får ju VG ändå oavsett vad man ger dom."
söndag 29 augusti 2010
Hero in and out.
Under de senaste veckorna har jag haft en mycket mager stackars vanvårds hund som var tänkt att han skulle bli en till kompis i de nilssonska hemmet. Hunden ifråga hette Hero, 5 år gammal som var otroligt trevlig med människor och tog det mesta ganska lugnt. Vi började ensamträna efter 2 dagar för var det något som var tvunget att fungera efter dom två veckor som återstod innan skolstarten så var det just att kunna lämna honom och salza ensamma. Och det gick sakta framåt, från korta stunder till flera timmar dock alltid med skällhalsband ifall något anfall skulle komma när jag inte var hemma.
Han gick upp i vikt, visade på sitt trevliga humör mot mig och något motiga humör mot salza konstigt nog detta trots att hon var på väg in i löp. Han hade blivit suprelorin chippad hos mig direkt när han kom hit för att vi skulle minska ner på tik hetsen och få upp vikten snabbare. En kväll åkte jag ut till några vänner för att spela spel i ett par timmar efter en rejäl långpromenad med hundarna. När jag kommer hem så märker jag direkt att något inte stämde, det luktade starkt av skällhalsbandet och han hade pinkat mycket på två områden, i hallen och i badrummet. Grannarna kom och talade om för mig att han hade fört låda hela 2 timmarna tills det att jag kom hem. Det här var för tre dagar sen.. därefter vart han orolig bara jag gick ut till tvättstugan eller köket och stängde dörren efter mig.
Morgon därefter kastar han sig upp och skäller varnande mot något på andra sidan dörren som bara han hörde. Senare under den dagen morrade han mycket hotfullt och länge åt salza i bagaget på en bil. Salza vågade inte flytta sig en milimeter från det lilla hörn hon redan satt i.
Inomhus vågade hon inte riktigt dricka vatten ur samma skål som Hero och hon kom ogärna fram till mig om han var i närheten då han hotat henne tidigare. Visst fick han sig en uppsträckning för dom gånger han hotade henne men frågan var om han inte kunde ta det med tanke på hur snabbt salza fegade ur och backade undan från honom.
Efter hans hotande mot salza i bagaget och hans uppvisning av stor ångest trots en lång tid med ensamtränande bestämde jag mig tungt nog att det här skulle inte fungera och en hund med Heros bakgrund, fem år, injagad, som skulle vara med överallt och helst som ensamhund, han skulle inte omplaceras en gång till och behöva sörja ytterligare en matte.
Så Hero fick följa med mig till veterinären pussas och äta godis och sen somna in tyst och mjukt och väldigt fridfullt. Jag saknar honom något enormt, på ett par veckor vann han mitt hjärta helt och fullt men hjärtat får inte alltid bestämma. Han fick en god sista tid med kärlek, mat, aktivitet och var mycket älskad. Sov Gott min Hjälte.
Han gick upp i vikt, visade på sitt trevliga humör mot mig och något motiga humör mot salza konstigt nog detta trots att hon var på väg in i löp. Han hade blivit suprelorin chippad hos mig direkt när han kom hit för att vi skulle minska ner på tik hetsen och få upp vikten snabbare. En kväll åkte jag ut till några vänner för att spela spel i ett par timmar efter en rejäl långpromenad med hundarna. När jag kommer hem så märker jag direkt att något inte stämde, det luktade starkt av skällhalsbandet och han hade pinkat mycket på två områden, i hallen och i badrummet. Grannarna kom och talade om för mig att han hade fört låda hela 2 timmarna tills det att jag kom hem. Det här var för tre dagar sen.. därefter vart han orolig bara jag gick ut till tvättstugan eller köket och stängde dörren efter mig.
Morgon därefter kastar han sig upp och skäller varnande mot något på andra sidan dörren som bara han hörde. Senare under den dagen morrade han mycket hotfullt och länge åt salza i bagaget på en bil. Salza vågade inte flytta sig en milimeter från det lilla hörn hon redan satt i.
Inomhus vågade hon inte riktigt dricka vatten ur samma skål som Hero och hon kom ogärna fram till mig om han var i närheten då han hotat henne tidigare. Visst fick han sig en uppsträckning för dom gånger han hotade henne men frågan var om han inte kunde ta det med tanke på hur snabbt salza fegade ur och backade undan från honom.
Efter hans hotande mot salza i bagaget och hans uppvisning av stor ångest trots en lång tid med ensamtränande bestämde jag mig tungt nog att det här skulle inte fungera och en hund med Heros bakgrund, fem år, injagad, som skulle vara med överallt och helst som ensamhund, han skulle inte omplaceras en gång till och behöva sörja ytterligare en matte.
Så Hero fick följa med mig till veterinären pussas och äta godis och sen somna in tyst och mjukt och väldigt fridfullt. Jag saknar honom något enormt, på ett par veckor vann han mitt hjärta helt och fullt men hjärtat får inte alltid bestämma. Han fick en god sista tid med kärlek, mat, aktivitet och var mycket älskad. Sov Gott min Hjälte.
fredag 23 juli 2010
Wow
Semester
Ja wow så har man landat i Umeå efter en lite udda tid i södra sverige som blev mest att ta det lugnt i 30 gradig värme, skjuta med hagel bössa, jag sköt 3 duvor och ett träd..lerduvor ska det då sägas. Men till mitt försvar så vill jag säga att duvan gick bakom trädet!
Dessutom åkte jag genom hela landet med ett enormt blåmärke på överarmen efter bössan, den hamnade fel när jag sköt med dubbla skott, detta resulterar alltid i stora blåmärken på överarmen. Men ingen någonstans frågade om jag hade blivit misshandlad. Jag har fått mer blickar och kommentarer med en djup urringning än med ett enormt blåmärke.. Okej folk på stockholms centralstation tittade lite länge på mig, och jag bara ler och viker upp armen lite mer. Men ingen frågade vad som hade hänt..
Jag spenderade också en kväll i halmstad och då helt perfekt lägligt ramlade ett enormt migrän anfall in! Så jag avslutade kvällen vid tolv, gick hem med syster och hennes pojkvän till kompisens lägenhet och somnade in efter att ha nattat lillasyster som var riktigt på gasen.. och hon bad om en hink efter 1h.. Vad gör man inte för syskon?
Morgonen därefter spenderade i Lähderkorpis stall med mockning, ösregn och trevliga hästar, helt frivilligt :) och migränen hade nästan släppt! Tyvärr var jag tvungen att åka hem sen men ja migränen återkom på kvällen och jag skyller allt på vädret.. Jäkla lågtryck. Men hade en jätte kul återträff med Lina och Mia efter 4 år.. vi kommer fortfarande överrens trots att vi har blivit lite ärrade efter livets väg och haft ett lite tufft liv. Jag verkar vara den som har kommit lindrigast undan.. det kanske går över nu till januari vem vet..
Det känns stressande och oroande att jag ska egentligen vara bärande, vuxen och färdig för arbetslivet efter den här terminen. Men jag försöker ta det som det kommer och inte förstöra nuet med det som kan komma.. för det kan ju faktiskt vara helt underbart och då har jag lagt allt det där tänkandet på fel saker.
Sen ramlade de in andra konstiga saker under tiden jag var i småland, en gammal kontakt ringde precis innan han åkte utomlands men han skulle ringa mig direkt när han var tillbaka i Sverige, det återstår att se om han gör. Det var en positiv och glad överraskning faktiskt då jag funderat en del på den här killen, vi är väldigt lika och så fokuserade på vad vi gör att vi missar hela världen runt oss. Inte helt konflikt fritt har de visat sig när två sådana människor stöter ihop.. men funkar fint när båda har samma agenda..
Sen jag återkommit till Umeå för fyra dagar sen har jag tagit mig i kragen, köpt träningskort och börjat träna (2 ggr så här långt) idag vilodag och imorgon träning. Jag har hittat två mysiga unghästar som en tjej behöver hjälp med och hon verkar helt otroligt snäll. Jag blev helt hysterisk när jag insåg att jag bundit mig till 6 månader utan hästkontakt, det skulle inte funka och det visste jag. Så de löste vi fortare än vinden.
Samtidigt har jag tagit tag i den ack så spännande läsningen från Abisko, just nu enorma samlingar med geologiska studier som ska läsa = hemskt tråkiga, det enda som får mig att tända till är när dom börjar prata kemiska formler, då kommer vi till saker jag förstår.. men inte geologer tydligen.
Men efter imorgon så är det bara djur och blommor mina starka sidor :).
Så ska vi sammanfatta detta enorma utlägg så har mitt liv gått på 4 dagar från ett semester läge till full fart framåt mot den sista terminen. Förhoppningsvis..
Så vem är jag inför höst terminen 2010?
Singel
Hundägare
Hästskötande
Tränande
Pluggande ( 150% studier i höst)
och vad mer?
Kanske arbetande kan läggas till...när tiden tillåter
Och jag brukar inte alls definiera mig efter vad jag gör nej... (OBS Ironi=)
Kärlek
Men det ska erkännas att ju närmare vi kommer hösten ju mörkare och tommare känns den utan någon bredvid mig. Jag känner mig väldigt klar med mig och vem jag är och hur jag fungerar. Jag känner mig faktiskt så klar att jag gärna hade velat dela en del av mig med någon annan.. så visst tittar man och små flörtar lite men jag vet inte.
Det är inte en ensamhet som skär i hjärtat eller en desperation som jag känner, det är snarare en liten person som ler mjukt åt romantiska låtar. Som kan börja känna med i romantiska filmer igen.. de hade jag aldrig gjort för 1 år sen. Den där lilla personen har börjat le åt människor man går förbi, och ibland så råkar den le stort och skratta lite. Jag kan börja känna mig stabilt lycklig igen och skulle vilja dela just den lyckan med en annan. Leka och vara kär igen...
Igår konstaterade jag att egentligen är man bara ett barn som råkade få bröst och bli sexuellt aktiv.. jag vill fortfarande leka och busa mer än något annat och ha roligt med någon annan för att sen få vara vuxen under mina täcken eller kanske vid strandkanten eller mitt på en äng. Varför ska alla vara så vuxna, jag vill bara få leva i den där euforin av lycka som man kan ha när man får vara barn och vuxen samtidigt.
Jag vill kunna springa ifatt längs med en strand för att sen sitta och mysa i en båt på väg ut till fiskeplatsen.. För man kan leka som vuxen och jag tycker någonstans att jag måste få göra det. Annars blir de så mörkt och tråkigt när man inte får vara barn litegrann.
Kärlek är egentligen bara en plats där två människor kan vara just det, barn och vuxen samtidigt och där man vågar leka ihop utan att tänka på andra.
Men än så länge får jag leka med mina vänner och med min hund och det funkar det med... vem vet när det är som allra mest olämpligt kommer jag hitta en till lekkamrat och de ska bli kul.. för vet du äntligen har jag vågat vara drömmande om kärlek igen och jag kanske till och med kan kallas blödig.. men bara kanske ;).
Over and Out Umeå
Ja wow så har man landat i Umeå efter en lite udda tid i södra sverige som blev mest att ta det lugnt i 30 gradig värme, skjuta med hagel bössa, jag sköt 3 duvor och ett träd..lerduvor ska det då sägas. Men till mitt försvar så vill jag säga att duvan gick bakom trädet!
Dessutom åkte jag genom hela landet med ett enormt blåmärke på överarmen efter bössan, den hamnade fel när jag sköt med dubbla skott, detta resulterar alltid i stora blåmärken på överarmen. Men ingen någonstans frågade om jag hade blivit misshandlad. Jag har fått mer blickar och kommentarer med en djup urringning än med ett enormt blåmärke.. Okej folk på stockholms centralstation tittade lite länge på mig, och jag bara ler och viker upp armen lite mer. Men ingen frågade vad som hade hänt..
Jag spenderade också en kväll i halmstad och då helt perfekt lägligt ramlade ett enormt migrän anfall in! Så jag avslutade kvällen vid tolv, gick hem med syster och hennes pojkvän till kompisens lägenhet och somnade in efter att ha nattat lillasyster som var riktigt på gasen.. och hon bad om en hink efter 1h.. Vad gör man inte för syskon?
Morgonen därefter spenderade i Lähderkorpis stall med mockning, ösregn och trevliga hästar, helt frivilligt :) och migränen hade nästan släppt! Tyvärr var jag tvungen att åka hem sen men ja migränen återkom på kvällen och jag skyller allt på vädret.. Jäkla lågtryck. Men hade en jätte kul återträff med Lina och Mia efter 4 år.. vi kommer fortfarande överrens trots att vi har blivit lite ärrade efter livets väg och haft ett lite tufft liv. Jag verkar vara den som har kommit lindrigast undan.. det kanske går över nu till januari vem vet..
Det känns stressande och oroande att jag ska egentligen vara bärande, vuxen och färdig för arbetslivet efter den här terminen. Men jag försöker ta det som det kommer och inte förstöra nuet med det som kan komma.. för det kan ju faktiskt vara helt underbart och då har jag lagt allt det där tänkandet på fel saker.
Sen ramlade de in andra konstiga saker under tiden jag var i småland, en gammal kontakt ringde precis innan han åkte utomlands men han skulle ringa mig direkt när han var tillbaka i Sverige, det återstår att se om han gör. Det var en positiv och glad överraskning faktiskt då jag funderat en del på den här killen, vi är väldigt lika och så fokuserade på vad vi gör att vi missar hela världen runt oss. Inte helt konflikt fritt har de visat sig när två sådana människor stöter ihop.. men funkar fint när båda har samma agenda..
Sen jag återkommit till Umeå för fyra dagar sen har jag tagit mig i kragen, köpt träningskort och börjat träna (2 ggr så här långt) idag vilodag och imorgon träning. Jag har hittat två mysiga unghästar som en tjej behöver hjälp med och hon verkar helt otroligt snäll. Jag blev helt hysterisk när jag insåg att jag bundit mig till 6 månader utan hästkontakt, det skulle inte funka och det visste jag. Så de löste vi fortare än vinden.
Samtidigt har jag tagit tag i den ack så spännande läsningen från Abisko, just nu enorma samlingar med geologiska studier som ska läsa = hemskt tråkiga, det enda som får mig att tända till är när dom börjar prata kemiska formler, då kommer vi till saker jag förstår.. men inte geologer tydligen.
Men efter imorgon så är det bara djur och blommor mina starka sidor :).
Så ska vi sammanfatta detta enorma utlägg så har mitt liv gått på 4 dagar från ett semester läge till full fart framåt mot den sista terminen. Förhoppningsvis..
Så vem är jag inför höst terminen 2010?
Singel
Hundägare
Hästskötande
Tränande
Pluggande ( 150% studier i höst)
och vad mer?
Kanske arbetande kan läggas till...när tiden tillåter
Och jag brukar inte alls definiera mig efter vad jag gör nej... (OBS Ironi=)
Kärlek
Men det ska erkännas att ju närmare vi kommer hösten ju mörkare och tommare känns den utan någon bredvid mig. Jag känner mig väldigt klar med mig och vem jag är och hur jag fungerar. Jag känner mig faktiskt så klar att jag gärna hade velat dela en del av mig med någon annan.. så visst tittar man och små flörtar lite men jag vet inte.
Det är inte en ensamhet som skär i hjärtat eller en desperation som jag känner, det är snarare en liten person som ler mjukt åt romantiska låtar. Som kan börja känna med i romantiska filmer igen.. de hade jag aldrig gjort för 1 år sen. Den där lilla personen har börjat le åt människor man går förbi, och ibland så råkar den le stort och skratta lite. Jag kan börja känna mig stabilt lycklig igen och skulle vilja dela just den lyckan med en annan. Leka och vara kär igen...
Igår konstaterade jag att egentligen är man bara ett barn som råkade få bröst och bli sexuellt aktiv.. jag vill fortfarande leka och busa mer än något annat och ha roligt med någon annan för att sen få vara vuxen under mina täcken eller kanske vid strandkanten eller mitt på en äng. Varför ska alla vara så vuxna, jag vill bara få leva i den där euforin av lycka som man kan ha när man får vara barn och vuxen samtidigt.
Jag vill kunna springa ifatt längs med en strand för att sen sitta och mysa i en båt på väg ut till fiskeplatsen.. För man kan leka som vuxen och jag tycker någonstans att jag måste få göra det. Annars blir de så mörkt och tråkigt när man inte får vara barn litegrann.
Kärlek är egentligen bara en plats där två människor kan vara just det, barn och vuxen samtidigt och där man vågar leka ihop utan att tänka på andra.
Men än så länge får jag leka med mina vänner och med min hund och det funkar det med... vem vet när det är som allra mest olämpligt kommer jag hitta en till lekkamrat och de ska bli kul.. för vet du äntligen har jag vågat vara drömmande om kärlek igen och jag kanske till och med kan kallas blödig.. men bara kanske ;).
Over and Out Umeå
söndag 11 juli 2010
Riktigt Sommar!
Ja nu är de riktigt sommar, jag har fiskat och vandrat i Abisko och termometern visar 20+ i skuggan. Ikväll susar tåget ner till södra Sverige och jag spenderar en vecka där innan jag återvänder till Umeå lite fattigare men lite gladare hoppas vi. Allt är faktiskt så bra att jag inte ens är sugen på att skriva här. Jag kanske missar något annat roligt någon annanstans.
Men nu måste jag ordna hundpensionat till Salza och nästa tågbiljett till Abisko.. och sticka på min blivande halsduk som blir rosa och blå i flera toner, kul eller hur :). Så gör som jag nu alla där ute och gör något annat än häcka framför datorn. Vi kan läsa varandras bloggar efter sommaren när alla sommar minnen och bilder måste publiceras inför en hungrig publik. eller måste och måste det beror på vem du är ;).
Men nu måste jag ordna hundpensionat till Salza och nästa tågbiljett till Abisko.. och sticka på min blivande halsduk som blir rosa och blå i flera toner, kul eller hur :). Så gör som jag nu alla där ute och gör något annat än häcka framför datorn. Vi kan läsa varandras bloggar efter sommaren när alla sommar minnen och bilder måste publiceras inför en hungrig publik. eller måste och måste det beror på vem du är ;).
torsdag 17 juni 2010
Jag borde vara dum i huvudet..
För att hålla på med saker som jag är egentligen totalt livrädd för, som hoppning på speciella hästar på höjder jag känner mig obekväm på.. Åtminstone med den hästen...
Med speciell menas ex. travar nordis som trav/galopp hoppar 90cm med MYCKET rygg. Han skickar mig en bit uppåt över oxrar och jag har en öm fot som kan bevisa hur illa jag landade efter i stigbygeln. Tydligen ska inte utsidan av foten ta halva kroppsvikten.
Jag är normala fall något reserverad till hoppning men tycker det är kul när man har en hoppglad snabb liten sus häst som verkligen klipper hindren med glädje. Och ja den här tar dom med glädje och snabbt, men farten är det som möjliggör att vi kommer över. För när vi saktar av eller tar halvhalter så blir de nit så de ska vi ge fan i.
Han är inte heller så smidig så vi ska rida långa vägar till allt och försöka planera vår ridning så mycket det bara går. För vi ska nämligen tävla nästa vecka.. och jag vet hur min hjärna fungerar när saker inte är i tipptopp och man ska tävla. Den drar fram den röda stora varningslampan och blir orolig... mycket orolig därför sitter jag och skriver klockan halv 1 på natten.
Det är som att sitta på en bulldozer som du ska övertyga att den absolut inte ska stanna vid nästa hinder, den ska hoppa och den ska hoppa av bra även om vi inte har en aning vart man ska hoppa av.. för tempot är som sagt varierat.
Jag är nervös och det är någon som säger åt mig att det ska vara kul... jo skit kul att hoppa något jag inte kan lita på och som jag lite halvvåndas över att ta ut på en tävlingsbana. Så varför tar jag inte och stryker mig då kanske man funderar på?
För att någon har sagt till mig att det ska gå och jag gillar inte att göra människor besvikna.
Välkommen till prestationsmänniskans hjärna, allt går bara man vill tillräckligt mycket.
Även om det kanske inte är jag som vill... eller vill jag men de något sunda förnuftet börjar kliva in?
Eller är jag helt enkelt bara rädd?
Jag som aldrig är rädd för någonting är rädd för att offentligt göra bort mig... där ligger grunden i min ovilja..
Så jag tycker jag borde ta tag i hornen på den tjuren, ut och hoppa, göra bort sig och kanske tappa lite av den rädslan. Eller majoriteten av mitt självförtroende..
Jag borde vara dum i huvudet så jag slapp tänka för mycket... verkligen dum i huvudet...
Med speciell menas ex. travar nordis som trav/galopp hoppar 90cm med MYCKET rygg. Han skickar mig en bit uppåt över oxrar och jag har en öm fot som kan bevisa hur illa jag landade efter i stigbygeln. Tydligen ska inte utsidan av foten ta halva kroppsvikten.
Jag är normala fall något reserverad till hoppning men tycker det är kul när man har en hoppglad snabb liten sus häst som verkligen klipper hindren med glädje. Och ja den här tar dom med glädje och snabbt, men farten är det som möjliggör att vi kommer över. För när vi saktar av eller tar halvhalter så blir de nit så de ska vi ge fan i.
Han är inte heller så smidig så vi ska rida långa vägar till allt och försöka planera vår ridning så mycket det bara går. För vi ska nämligen tävla nästa vecka.. och jag vet hur min hjärna fungerar när saker inte är i tipptopp och man ska tävla. Den drar fram den röda stora varningslampan och blir orolig... mycket orolig därför sitter jag och skriver klockan halv 1 på natten.
Det är som att sitta på en bulldozer som du ska övertyga att den absolut inte ska stanna vid nästa hinder, den ska hoppa och den ska hoppa av bra även om vi inte har en aning vart man ska hoppa av.. för tempot är som sagt varierat.
Jag är nervös och det är någon som säger åt mig att det ska vara kul... jo skit kul att hoppa något jag inte kan lita på och som jag lite halvvåndas över att ta ut på en tävlingsbana. Så varför tar jag inte och stryker mig då kanske man funderar på?
För att någon har sagt till mig att det ska gå och jag gillar inte att göra människor besvikna.
Välkommen till prestationsmänniskans hjärna, allt går bara man vill tillräckligt mycket.
Även om det kanske inte är jag som vill... eller vill jag men de något sunda förnuftet börjar kliva in?
Eller är jag helt enkelt bara rädd?
Jag som aldrig är rädd för någonting är rädd för att offentligt göra bort mig... där ligger grunden i min ovilja..
Så jag tycker jag borde ta tag i hornen på den tjuren, ut och hoppa, göra bort sig och kanske tappa lite av den rädslan. Eller majoriteten av mitt självförtroende..
Jag borde vara dum i huvudet så jag slapp tänka för mycket... verkligen dum i huvudet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
