En fast punkt i röran

Just nu funderar jag ganska mycket kring vilka personer jag kan låta ta vilket ansvar, jag ska ju två veckor framöver ha ansvaret för ett hundpensionat och 7 hästar.. majoriteten ska gå på bete visserligen och jag tar så många hundar jag vill och kan. Mina frivilliga medarbetare under vissa tider, troligen mest på kvällarna och när det kommer till hästarna är en 14 årig tjej och en hårt arbetande moder till x-antal barn. Båda äger en vardera av hästarna så självklart vill dom hjälpa till så gott det går med sina egna hästar.

Det kluriga i situationen är vad jag kan begära att vem gör, 14 år så vill man vara stor och få bekräftelse, man vill hjälpa till men kanske inte riktigt hela tiden. Är man hårt arbetande så gör man så gott man orkar och klarar av.
Det är nu jag förstår varför jag inte arbetar med högstadie elever.. för antingen är dom vuxna eller barn. Och det inom 20 minuter.
Jag är ju den som är huvudansvarig men egentligen inte för deras djur mer än att se till att dom har bra med mat, skydd och den omvårdnad dom behöver.

Jag kan ha otroligt dåligt humör när någon stressar mig och står och hoppar och studsar och frågar "Kommer du nu då?", "Vi väntar på dig!". Ja och? Antagligen är det jag gör nu mycket viktigare än det du väntar på att jag ska göra annars hade jag inte prioriterat på det sätt jag gör. Barnsligt men ifrågasättande är inte min riktiga favorit, och att ha ett extra samvete som pratar in i mitt öra hela tiden gör mig inte glad. Barnsligt av mig och jag får väll ta och växa upp kanske lite. Eller lära mig att sätta gränser först för mig själv, alltså inte bli irriterad och sen för andra kring mig, förklara varför jag gör som jag gör.
Ett barn och en besserwisser är det jag det?

Det är tur att man blir utmanad i sin vardag så man utvecklas lite på flera plan ;), för jag har ingen fast punkt just nu där jag kan sjunka ner och bara vara Lisa. Därför blir det svårt för mig ibland att hitta lugnet, allt är stressande, absolut allt. Från morgonen när jag vaknar och funderar vart är jag, vad är klockan. Tills jag går och lägger mig och funderar, vad har jag sagt idag och vem har jag stött mig med nu. På en liten ort är det svårt att inte stöta sig med någon.
Jag behöver andas in och andas ut när jag känner att de rycker i ögonbrynet, rycka på axeln och gå vidare.

Från välkommen till ovälkommen

Just nu mår jag inte särskilt bra, det tog 3 dagar innan jag fick känslan av att var ovälkommen. Egocentrisk ja, energitjuv kanske... jag vet inte riktigt hur jag ska titulera mig just nu. Allt detta efter en ganska skön dag med staketuppsättning och grillning samt en tur på den lilla svarta faran.
Jag har väll råkat tala om för min bror att jag har ont i kroppen ett par gånger under dagen, inte så konstigt då de arbete jag gjort inte är de vanligaste för en student i Umeå. Detta verkar ha slagit an en elak nerv hos brodern som kommenterade de hela under en något klyschig film " Jag har också ont men jag går inte och gnäller om de hela tiden"... Och kanske gnäller jag om det, kanske yttrar jag mig ofta. Det skulle inte vara så konstigt, jag lever i ett tystnads vakum i Umeå, träffar människor enbart i debatter på seminarier och på helger. Att helt plötsligt leva i kontakt med andra människor non-stop gör att allt jag tänker på bubblar ut.. för de kan faktiskt finnas någon som lyssnar på de jag säger. Någon som kan faktiskt tycka att jag är intressant att lyssna på..

Därför pratar jag, öppnar alla stängda portar och säger rakt ut det som kommer in i huvudet, hårda kommentarer om klyschiga filmer, berättelser om vad jag gjort under dagen och hur min näsa fortfarande är öm. Jag har någon dum förutfattad idé om att människor vill höra det jag har och säga för att jag har inte sett dom på länge och jag behöver få prata, om så bara om ingenting. När de enda jag egentligen vill är att bli lyssnad på och bekräftad.

Den något dumma och förutfattade iden är det som får mig att sitta ensam en lördag kväll vid en dator i mitt barndomshem och känna mig ovälkommen och fälla en tår. För sanningen är den att Nej människor vill inte höra vad jag har säga och dom har nog i grunden inte särskilt stort intresse av det jag säger. Så ja jag är nog både egocentrisk och en energitjuv .. men det svider att erkänna hur mycket jag egentligen bara har längtat efter att ha mer kontakt med andra människor.

Sanningen är grym och hård, jag räcker inte till för mig och mitt liv för att jag ska vara lycklig. Men ingen annan kan ge den bekräftelsen som jag behöver i grunden för det är ingen som är intresserad av det...

Inte den bästa av turer...

Tog mig ut på Lillan idag, ett Kolsvart Nordsvensktravar sto som har man ner över halsen och en lugg som täcker ögonen, vi fick sällskap av de nya import ponnyerna och deras ryttare.

Lillan är en liten piss märr, brunstar vid första åsynen av andra hästar. Hon har dessutom inte blivit riden på ett x-antal veckor och när hon rids så rids hon på sina premisser av den ryttaren. Hon är helt enkelt lite bortskämd och detta i kombination med smart och arbetsvillig kan ge dig antingen en underbar tur på en underbart vacker häst eller ett konstant arbete från punkt A till punkt B och hem igen.
Vi hade inte en bra dag, eller vi hade en bra dag tills jag bestämde mig för att låta fröken gå sist på vägen hem. Vägen uppför vår långa skogsbacke innebar en skön trav och vår första galopp, som var mycket njutbar och hon lyssnade bra på sätet. Sen är hon minst 100kg överviktig men de verkar inte bekymra damen särskilt mycket. Hon var inte ens särskilt bekymrad över sitt ridsällskap som vi övergav uppför den långa backen efter hennes allt för ivriga försök att vända och hälsa/våldta de andra hästarna.

Vägen ner var jobbigare, fröken fick hålla avstånd pga hennes något felriktade intressen i andra hästar och hennes något bristande lydnad som innebar att broms finns om allt klaffar, annars finns broms om någon är elak med henne, vilket är hemskt onödigt.. för hon är inte dum, bara bortskämd. Hon beter sig som en femåring som inte får godis i affären... hoppar, skriker och sparkar i marken...

Men detta innebar en viss stress för den lilla nordsvenska fröken som i den kraftiga nedförslutningen ville takta ner... inget jag känner för eller accepterar riktigt. Så hon stannade till krånglade och försökte få mig att låta henne bestämma. Inte en chans kom vi fram till, så de blev en liten kamp mellan viljor.
Med ett skutt så försöker den något nu irriterade nordsvensken att dra tyglarna ur handen på mig och sticka, jag har varit med lite för ofta med nordisar med egen vilja och drar helt enkelt bara upp hennes skalle i en stor gran som växer brevid vägen..

Resultat; hästen stannade, jag knycklade mina glasögon åt fel håll så dom fick resa hem i BH:n, skrapade näsan och fyllde BH:n med barr..
Några sådana fler försök kom inte, dock fick vi inte riktigt bort taktningen för ens fröken sattes ut i dikesrenen för att hon skulle få annat att tänka på. Tips till er med krångliga hästar, gör det krångligt för dom att krångla...då lägger dom ofta av.. för i skog och ojämn mark finns de ingen stabilare och trevligare häst, men vägar och hästsällskap innebar race idag..
Så imorgon ska vi förhoppningsvis ut och göra lite roligare saker, fröken har nog haft tråkigt och behöver repetera lite grundlydnad, som broms, ställande, böjande och drivande skänkel.. och de kan vi göra själva.

Drömma kan man ju...

Den här är lite av en häst som jag önskar att jag äger om 1 år ... och det är inte titeln problemhäst som jag fastnade för. Snarare modell och utseende..och pris. Sen om den fixar så att man landar i sargen regelbundet så får jag väll klistra ner ändan lite hårdare i sadeln.

Men det är om ett år det. Ja vad säger man "Fools like me" kanske..

Vår eller försommar kanske...

Termometern har passerat 20+ i 5 dagar nu, och för en så värme hatande person som mig har de varit lite halv jobbigt. Nätterna är underbara, vilket har lett till att jag spenderar dagarna med bra böcker i skuggan under ett träd vid sjön och under nätterna passar jag på att jogga och promenera med hunden. Lommar har anlänt med sin underbara sång, det får alltid mitt hjärta att bulta lite hårdare och drömma om en sjö med en stor herrgård vid stranden och böljande kullar ner till de varma stränderna. Hemma...
Och ja jag är nog lite hemsjuk vid den här årstiden, jag vill promenera över bäcken ner till stranden, skrämma bävern så det plaskar och titta ut över vassen där fiskarna hoppas i den sköna sommarkvällen. Skjuta ut båten tyst och sen sätta mig med ett spö i lugn och ro i väntan på abborrarna. Solen färgar himlen i toner av rött och guld, sjön ligger stilla och spegelblank, mörk som botten på en krater. Tärnorna slår sina lirar och plockar upp dom fiskar som är för små för min krok. Nappar gör det alltid, men jag tar aldrig med mig något hem. Jag fiskar för tystnaden och lugnet, för den friska luften och för chansen att njuta av att vara jag.

Jag saknar också att en varm dag sitta upp på hästen skritta ut i den svala skogen, galoppera uppför backarna, klättra till utkiken och skåda över området. Där ligger den gamla ladugården och dom stora trä husen vid stränderna med fönster som ser ut som ögon. Kullen som kalhuggits de senaste månaderna där rävarna har sitt gryt och viken där fiskarna hoppar. Ovanför mig hör jag hur en älg brakar genom skogen och myggor som surrar i öronen. Längst bort kan man se forsen, stället där gimån återigen påminner oss om att den är en fors och inte bara denna bedrägligt lugna sjö som stilla flyter förbi Örahälla och marieö.

Det är vackert där jag kommer ifrån och därför saknar jag det. Men samtidigt har jag alltid dom här bilderna från min barndom som gör Sörbygden till ett ännu vackrare ställe. Nu när det är 4 dagar kvar tills jag åker hem är längtan stor... Hem till min vackra by och alla minnen.



Over and Out

Långa nätter

Mm dom långa nätterna infaller här också, men de var länge sedan. Med långa nätter innebär tider av samtal och prat om livet, livet som det varit och livet som det kommer se ut. Oro, tankar, funderingar jag är en person som har en hjärna med ett eget liv och ett hjärta med ett eget liv. När de två möts så får de antingen mig att reagera starkt eller så bråkar de om vilket beslut som var rätt.. och dom bråken föder en oro inom mig. En oro som gnager i benmärgen och behöver sättas på pränt i form av musik, dikter eller som idag ett blogg inlägg.

När man ställer stora frågor och ställer sig vid skiljevägar vill jag redan veta vad svaret är, jag vill kunna se vart vägen leder innan jag väljer. När jag inte ser vart vägen lutar hän så undrar jag, oroar jag mig men jag tar klivet.
För jag kan inte stå still, inget har ännu fått mig att sitta ner och säga att skiljevägen räcker för mig. En dag kanske jag kan göra de och de ska bli skönt. Skönt att se andra passera in på andra vägar letande, orolig och funderande. Att veta att jag inte behöver välja och kan stå där jag är. Men i djupet av mitt filosofiska hjärta så funderar jag om det ögonblicket inte innebär döden.

Ett liv utan vägskäl är de verkligen ett liv.. vi har vägskäl varje dag, om än små men de existerar. Ja Hur ska de gå? Den ständiga frågan

Omotiverad...

Det existerade en inbjudan om grillning denna dagen, men jag har varit hemskt blasé under lördagen så jag valde att stanna hemma, ta en promenad, titta på solnedgången. För jag cyklade hem igår vid soluppgången vid 2 någon gång. Nu sitter jag gäspande och lyssnar på Notes About Freedom och känner mig fortfarande omotiverad till aktion eller sällskap.

Jag kommer antagligen ta en dusch och krypa ner mellan mina grodlakan. Jag känner mig så hemskt klar med Umeå just nu, jag är så klar att jag är nästintill spy less. Vad hände med vårtecknen? Fåglarna, gräs och blommor? Islossningar och lukten av ruttnande löv, fuktiga dimmiga morgnar.. Nej det finns inte i stan, jag kan aldrig leva i en betong värld särskilt länge utan att känna mig rastlös.

Men det är 2 veckor kvar tills jag överger staden och gör mina studier till distansstudier för att vara djurvakt. Jag längtar så själen värker, hellre mocka skit än 1 månad till med böcker och datorn som mitt trogna redskap. Just nu är man bara rastlös, uttråkad och blasé.. Det blir många långa promenader för att hitta något som tickar igång naturintresset igen och ja Salza finns ju alltid :).

Det är hon och vännerna, som man umgås med när man känner sig lite mer positiv, som gör tiden här uthärdlig. Men jag behöver nog ett break och få miljö ombyte, sen brukar denna melankoli övergå i ett sug efter ett eget hem med egna regler och sovmorgnar till klockan 10 varje dag. Eller man kanske är studietrött som vi studenter säger.. Ibland kan jag förstå min väninna som spenderar en period i Sverige arbetande, för att senare lämna Sverige under majoriteten av året. Omväxling förnöjer..

Men i grunden så längtar jag så efter en gård just nu, ett fast arbete, körkort och en gård som kan få vara mitt riktiga hem, det målet har legat i botten av mina studier hela tiden och det är kanske 1 år bort, kanske. Jag vill ha mitt riktiga hem, ett hem där jag kan krypa ihop i soffan med en filt, en kopp te och höra regnet mot taket... eller där det krävs målning, städning och reparationer.. ett ansvar tror jag att letar efter och ett riktigt hem.

Jag inbillar mig att för att vara nöjd så måste jag ha motvikter till det jag älskar att göra, annars blir det jag älskar att göra meningslöst, det är inte kul att sova till klockan 10 varje dag, ledighet kan inte värderas om du aldrig arbetar, och ensamhet blir överflödigt när det är konstant..
Du måste ha det dåligt för att känna av när det är bra.
Så på vissa sätt har jag det för bra och behöver mer motsättningar.... trevlig slutsats..Därför avslutas min kväll med följande musikstycke.

Jag får ingen ordning på mitt liv

You've got mail

Vi sitter och tittar på denna underbara romantiska komedi, jag och salza, inte för första gången och jag saknar den tiden när filmer kunde göras så här vackra men ändå roliga. Salza saknar mest en skål med nötter och chips.
Tom Hanks säger något mycket tänkvärt " You've got mail, how powerful aren't those words". Och en som numera har hamnar i nätdejtandets djup kan bara hålla med.

Varje gång du loggar in så finns det en liten pirrande fråga i huvudet, har någon, gärna någon speciell, skickat något tillbaka. Och den pirrande känslan kan dyka eller förstärkas med den lilla blinkande loggande, 1 meddelande... eller avsaknaden av den..
Jag är en passionerad människa som älskar att göra saker "ordentligt". Många mail, mycket kontakt och mycket tydligt visat intresse, jag vill veta mycket och har mycket att berätta. Men det är inte alla som delar mitt synsätt..
Ibland blir jag lite frustrerad och vill sätta ner foten och be folk fara och flyga, varför skulle jag vilja lägga ner del av min tid och mitt intresse om du inte är beredd på detsamma? Men så har jag kanske blivit lite äldre och inser att varför ska jag lägga tid på att bry mig om att bli frustrerad från första början? Den tiden kan någon annan få..

Så ibland finner jag mig skrivandes ett irriterat mail, för att sen sudda ut det irriterade mailet och stänga ner datorn. Den tiden behöver inte någon som inte visar intresse få, så försvinner människor bort ur mitt sorteringssystem i nätdejtingens djup.
Dom flesta ner i högen duger inte och ibland någon enstaka ner i högen för dom som gör saker ordentligt..
Så antingen gör man något ordentligt eller så gör man det inte alls..
Det är tråkigt när det blir så mycket rensande bland människor, det är ju faktiskt verkliga personer bakom varje mail och inte en maskin.
Så ni där ute som precis som jag letar kärleken, gör det ordentligt. Sitt inte och fundera, det finns två högar, ja eller nej, ett ja betyder arbete och intresse för att kanske och i slutändan finna den själs vän vi tror existera.

Yes oh YeS OH YES

Ja underbart säger jag bara, fick beslutet från universitetet och JA jag ska läsa fjällekologi 15 hp i sommar i Abisko. Gjorde en liten glädje dans och drog direkt ner schemat, så i början av Juli och Augusti så är jag i en av de vackraste av norra sveriges naturreservat. Vad kan man säga, Jag är bäst och det kan jag inte rå för ;P.

Vad är lite mygg, kyla, och skavsår mot underbara Abisko... och jag får ju självklart den andra fördelen, CSN! Hela sommaren...
Så vad ska nu gå fel? Jag har ordnat hela sommaren känns det som så något måste hända.
Men det kan man oroa sig för en annan dag, ska bara klara av Identitet, samlevnad och sexualitets kursen i tre veckor sen bär det hemåt igen för 2½ vecka.. Gud vad jag vill ha lite annat nu, är sjukt less på skolan, men det är bara att slita i.
Det går över och vi pratar om något som jag är ganska duktig på :D

Intressant dag..

Hm eller kanske inte, ridlektionen bjöd på ytterligare en uppvisning hur det kan gå när det som instruktören säger inte stämmer med det jag upplever.
"Mer tryck i steget" mm.. mer tryck i steget = mer hastighet för att jag inte orkar hålla ihop hästen pga min lite framåtlutade sits = vi landade mitt i nästföljande hinder...
Tacka gud för att hästen var intelligent och löste situationen, jag såg två alternativ i språnget, vi landar snett och drar med bommen som han snubblar på och faller, eller vi landar på bommen och går omkull... Hästen hittade ett tredje och vi gjorde rätt andra gången :)..
Tror åskådarna var mer rädda än jag var!
Det är inte att jag suger på hoppning men jag har börjat tappa underskänkeln och axlarna i hoppningen, ingen bra kombo och antagligen för att jag tappar muskler, trots att jag tränar mer nu än tidigare.. men jag rider för lite! Det är svårt att hålla igång när kroppen springer fler h/vecka än den rider..
Sånt är livet och ja nästa termin blir det ännu mindre ridning, men detta för att studierna ska få en chans och jobbsökandet! Då får jag hitta andra träningssätt helt enkelt..